Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar

Senaste åren har det producerats mer självupplevda historier än någonsin. Det självupplevda är ofta halvdant skrivet och kräver högljutt att läsaren ska förstå hur hemskt skribenterna har haft det. Bitterheten skår igenom och blir tråkig samtidigt som författarna tycks arbeta fram känslomässiga höjdpunkter, men bara hos sig själva.

En bok som avviker från tendensen att avkräva sin läsare känsloengagemang är Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar. Den handlar om hur författaren ser sin far försvinna bort i senilitet och dör. Det storartade med boken är hur Pia Tafdrup behandlar ämnet. Hon redovisar vad som händer, hur fadern släpper in sin döda hund i rummet eller misstar dottern för sin fru, men avhåller sig från alla typer av pekpinnar och kommentarer. Istället används ett lättbegripligt men avancerat symbolspråk. Orden vägs. Hur meningarna satt samman och radbrytningarna fogats in tycks genom alla dikter vara oerhört noggrant avvägt. Kort sagt gör Pia Tafdrup inte för en sekund våld på den estetiska nivån i boken.

Upplevelsen av Tarkovskijs hästar blir därför oerhört stark. Läsaren behöver inga pekpinnar för att se det hemska, det finns där ändå, i situationerna som målas upp. De flesta som läser boken har säkerligen någon släkting som tonat bort i senilitet och förstår hur det är. SOm i dikten som heter "Nödrop":

Bron till igår är sprängd, min far
har inget minne av
att vi satte perenner i hans rabatt,
blommorna är ingenting, ett blankt negativ.
Han håller på att skriva
ett (imaginärt) brev,
för räkenskaperna stämmer inte.
- Far, du har redan
betalat vad som finns att betala.
Solen bränner -
jag ringer för att påminna om
att plantorna måste vattnas.
Hans (döda) bror
har begett sig ner till havet,
hans (döda) syster sitter säkert nu
på stranden i brisen,
hans (döda) mor
har också gått,
han är alldelese ensam...
- Man får inte bröva en människa
hennes hopp,
sa min far när jag var barn,
och vi diskuterade
livlögn eller ideell hänsyn.
Solen bränner -
han tänker också gå ner till stranden,
hans bror
har väntat länge.
Ska jag lyda detta kaos?
Bidra
med en tröstande lögn?
Min far är alldeles ensam...
Hans röst raspar mot
min trumhinna,
ett ymnigt snöfall ljuder tornhögt.