livsöden skrivna i taket
tycker om att vila ögonen
i taket
låta varje flaga av färgen
berätta sin historia
om forna hyresgäster
följa de många spräckliga
spruckna
linjerna
med mållös blick
ana de en gång övermålade partierna
någon någon gång strukit över
kanske för att dölja sprickorna
i sitt eget
liv
ja, jag har
betraktat mången tak
i mitt levernes dagar
och därför
tagit del av otaliga
flagor
av tidigare boendes
öden
En inledande fråga är naturligtvis varför betraktandet av taket blir intressant? Poeten låter taket och dess sprickor glida och bli något mer. Samtidigt som det är ett ting blir det också en symbol för livet som sådant. Det som betraktas är alltså inte ett dött tak utan människors liv och sprickbildningar vilket laddar texten med spänning. Tanken att tidigare boendes livsöden på något sätt har satt avtryck i taken och i efterhand kan iakttas är fascinerande och fantasifull. Även att låta tanken utvecklas genom dikten och långsamt förtydligas gör att läsningen laddas.
I modernistisk tradition låts bokstäverna vara små och ingen interpunktion är utsatt. Ibland närmar sig texten vedertagna uttryck, men utan att gå över i schabloner. En språklig finess är de ljudlika partierna: "följa de spräckliga /spruckna linjerna [...]", "mållös blick" som på nästkommande rad synkroniseras med "övermålade partier". Också det jag ser som textens svaghet ligger i språket: Sista strofens ålderdomliga uttryck: "levernes" och "mången" känns osmidiga i sitt sammanhang och bryter mot språkets tidigare smidighet. Också att ögonen "vilar i taket" istället för på är en mindre miss.
Sammantaget består dikten av en fascinerande tanke och metafor som tar tag om livet och ett språk som möjligen kan bearbetas lite men som till större delen fungerar utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar