Komiker och poesi

Tycka vad man vill om företeelsen men det tycks som att komiker har en extraordinär förmåga att nå människor, också inom poesins sfär. Under en lång tid låg Fredrik Lindströms Jag är en sån som bara vill ligga med dig högt upp på försäljningslistorna och just i skrivandets stund gör den italienska skådespelaren och komikern Roberto Benigni succé med en serie uppläsningar av Dante Alghieris Den gudomliga komedin.

Det började kvällen före julaftonen 2002. Den italienska teven kablade i vanlig ordning ut sång, dans och lättklätt för att underhålla sin julaftonsväntande publik. Då dök Roberto Benigni upp. Han började på sedvanligt vis med att förlöjliga makthavarna men övergick till att recitera Dante Alghieris komedi, den sista sången. Terzinerna flödade och levandegjordes genom skådespelarens röst och när han var klade har ett nytt fenomen fötts.

Dagen efter hyllades han för sin tolkning. Framträdadets komiska kvaliteter ignorerades, men tolkningen av nationalskalden Dante var utöver det vanlliga. Skådespelaren gjorde de närmaste åren en rad uppläsningar, en särskild show "Tutto Dante" och släpper en dvd-box. Han blev rockstjärna. På Dante. Nu är Roberto Benigni på turné runt om i världen: De europeiska storstäderna, USA och Sydamerika. Med Dante!

Vilka svenska poeter hade kunnat skapa en sådan rörelse? Givetvis är Dante i ett globalt perspektiv, som det heter, större än alla svenska poeter tillsammans, frågan är snarast hur denna enorma nyfikenhet på en poet skulle kunna skapas ens som en företeelse begränsad till Sverige. Trots att Nicolas Dunger tar Edith Södergran till sitt hjärta och ger ut en skiva med hennes texter och Sofia Karlsson tar sig an Dan Andersson skapas inget större sug efter poeterna.

Att nöja sig med att ganska många ändå lyssnade på de två skivorna verkar futtigt ur Roberto Benignis Danteperspektiv...

Wislawa Sztmborskas Oväntat sammanträffande

Jag är i Krakow på toleransresa tillsammans med en grupp elever som läser historia c på gymnasienivå. Vi har varit på rundtur i Auschwitz hela dagen och under eftermiddagen fram till kvällningen har jag stulit mig egentid. På Kafé Europejska i Krakow sitter jag ensam och läser passande nog nobellpristagerskan Wislawa Szymborskas dikter.

Över den judiska stadsdelen Kazimierz har jag gått förbi borgen Wawel och nått torget. Hela tiden undrar jag var hon bor, Wislawa Szymborska och om jag ens skulle känna igen henne om jag såg henne bland de andra gamla polska damerna. Kontrasterna är så frapperande, de sotiga, förfallna fasaderna bredvid helt moderna byggnadskomplex. På samma sätt tycks det vara med människorna.

Det som blir belyst i Szymborskas diktning är nästan alltid det allmänmänskliga. På Kafé Europejska slår det mig hur väl hon belyser min oförmåga att kallprata med människor, hur jag ständigt försöker att göra mig bättre än jag är och hur de jag pratar med också tenderar att göra sig bättre än de är vilket leder till att två ofarliga människor blir stående och utbyter artigheter, istället för att föra ett viktigt och intressant samtal som de inte riktigt så lyckade människor vi är.

Oväntat sammanträffande

Vi är så vänliga mot varandra!
Vi säger: trevligt att råkas efter alla år.

Våra tigrar dricker mjölk.
Våra hökar går till fots.
Våra hajar drunknar i vattnet.
Våra vargar gäspar i öppen bur.

Våra ormar har skakat av sig sina blixtar,
aporna sina infall, påfåglarna sina fjädrar.
Fladdermössen har för länge sedan flugit ur vårt hår.

Vi tystnar mitt i en mening
vanmäktigt leende.
Våra människor
kan inte tala med varandra.