Wislawa Sztmborskas Oväntat sammanträffande

Jag är i Krakow på toleransresa tillsammans med en grupp elever som läser historia c på gymnasienivå. Vi har varit på rundtur i Auschwitz hela dagen och under eftermiddagen fram till kvällningen har jag stulit mig egentid. På Kafé Europejska i Krakow sitter jag ensam och läser passande nog nobellpristagerskan Wislawa Szymborskas dikter.

Över den judiska stadsdelen Kazimierz har jag gått förbi borgen Wawel och nått torget. Hela tiden undrar jag var hon bor, Wislawa Szymborska och om jag ens skulle känna igen henne om jag såg henne bland de andra gamla polska damerna. Kontrasterna är så frapperande, de sotiga, förfallna fasaderna bredvid helt moderna byggnadskomplex. På samma sätt tycks det vara med människorna.

Det som blir belyst i Szymborskas diktning är nästan alltid det allmänmänskliga. På Kafé Europejska slår det mig hur väl hon belyser min oförmåga att kallprata med människor, hur jag ständigt försöker att göra mig bättre än jag är och hur de jag pratar med också tenderar att göra sig bättre än de är vilket leder till att två ofarliga människor blir stående och utbyter artigheter, istället för att föra ett viktigt och intressant samtal som de inte riktigt så lyckade människor vi är.

Oväntat sammanträffande

Vi är så vänliga mot varandra!
Vi säger: trevligt att råkas efter alla år.

Våra tigrar dricker mjölk.
Våra hökar går till fots.
Våra hajar drunknar i vattnet.
Våra vargar gäspar i öppen bur.

Våra ormar har skakat av sig sina blixtar,
aporna sina infall, påfåglarna sina fjädrar.
Fladdermössen har för länge sedan flugit ur vårt hår.

Vi tystnar mitt i en mening
vanmäktigt leende.
Våra människor
kan inte tala med varandra.