Akademiledamoten Jesper Svenbro har skrivit en riktigt njutbar diktsamling (som alltid), här nedan en recension med rubriken: "Att våga förundras":
”Finnandet ligger i sökandet. / Meningen uppstår / i dig” skriver Jesper Svenbro i dikten ”Vid en dödsbädd” i diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner. Aisopos fabel med samma namn har inspirerat dikten. Fabeln handlar om en far som vill att hans söner skall pröva på jordbruk och därför säger han dem på sin dödsbädd ”om ni söker efter det jag gömt i vingården, kommer ni att finna alltsammans”. De tror att fadern grävt ner en skatt. Det har han inte, däremot ger den jord sönerna sökt igenom god frukt, just därför att de luckrat upp jorden i sitt sökande.
Möjligen är det är Svenbros faders (och moders) kristna tro som lockar poeten att ägna sin nya diktsamling åt en dialog om tro. Det faktum att akademikamraten Katarina Frostenson visat Svenbro den nytestamentliga apokryfen Thomasevangeliet (som upptäcktes först 1945 vid utgrävningar i egyptiska Nag Hammadi) ledde också fram till denna bok. Boken diskuterar nämligen kristen tro med utgångspunkt i Thomasevangeliets texter. Diskussionerna sker ömsom med en tvillingbror / spegelbror (som egentligen är han själv – men ändå sin motsats), ömsom med fadern. De kommer ständigt med invändningar mot poetens utsagor. Till exempel kommer poeten ihåg att hans far (präst i svenska kyrkan) i en predikan sa att den kristne ständigt måste sättas ”i relation till de andra” med sjukbesök och sociala kontakter som viktiga delar i det kristna livet. Detta får honom att fundera på om inte Thomasevangeliet med sin inriktning på den enskildes inre, är en handbok för bekvämlighetskristna (något han dock senare med viss emfas argumenterar mot).
Kommer Svenbro fram till någon skatt då? Han skriver själv: ”Jag är sonen som rotar i jorden / utan att finna skatten”. Själva grävandet, prövandet är i sig en gudstjänst, en skatt, får jag en känsla av att poeten vill säga. Svenbros credo mynnar ut i att varje människa måste söka sin sanning (skönheten finns i betraktarens öga) och att det är i själva handlingen som Gud återfinns, inte i de döda tingen.
”Han [Gud] finns i handlingen: / klyvandet, lyftandet! / Som om en timmerman förde ordet / Han finns i byggandet, / inte i byggnaden”
Att våga förundras över livet och dess rikedom och ta det på riktigt djupt allvar är dygder som Svenbro sätter högt. I dikten ”Förundran” skriver han: ”Evangeliet har slocknat. / Det har inte ens tänts. / Men någon går ut i öknen, livnär sig / på honung och gräshoppor / och tar tillvarons andetag / på djupaste allvar: ’Jag finns!’ / Över floden Jordan / en regnbåge”
Om Gud och hans rike skriver Svenbro: ”riket finns i det yttre / endast om det finns i det inre”. Boken är i mycket ett försvar för den gnostiska uppfattningen att människan har en förmåga att söka och finna detta inre ljus.
Vingårdsmannen och hans söner är en god uppföljare till 2001 års diktsamling Pastorn, min far, som tog upp faderns tro och liv. Nu ställer han sin egen tro mot faderns, med ett intressant resultat. Dikterna är skrivna med sedvanligt Svenbroskt raffinemang och lätthet, mitt i det komplexa.
- Peter Björkman
Jesper Svenbro: Vingårdsmannen och hans söner (Bonniers, 2008)
Nutida poesi har allt mer kommit att handla om komplicerade språkexperiment som bara en fåtalig elit är särskilt intresserad av. Samtidigt finns i Sverige en stor poetisk tradition som för ögonblicket är låst: Sånger, rytmiserad och rimmad poesi samt dikter som på allvar berör måste släppas fria så att människor kan ta del av dem. För att så småningom bli en papperstidsskrift har den här bloggen startats i syfte att presentera den populära poesin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar