Akademiledamoten Jesper Svenbro har skrivit en riktigt njutbar diktsamling (som alltid), här nedan en recension med rubriken: "Att våga förundras":
”Finnandet ligger i sökandet. / Meningen uppstår / i dig” skriver Jesper Svenbro i dikten ”Vid en dödsbädd” i diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner. Aisopos fabel med samma namn har inspirerat dikten. Fabeln handlar om en far som vill att hans söner skall pröva på jordbruk och därför säger han dem på sin dödsbädd ”om ni söker efter det jag gömt i vingården, kommer ni att finna alltsammans”. De tror att fadern grävt ner en skatt. Det har han inte, däremot ger den jord sönerna sökt igenom god frukt, just därför att de luckrat upp jorden i sitt sökande.
Möjligen är det är Svenbros faders (och moders) kristna tro som lockar poeten att ägna sin nya diktsamling åt en dialog om tro. Det faktum att akademikamraten Katarina Frostenson visat Svenbro den nytestamentliga apokryfen Thomasevangeliet (som upptäcktes först 1945 vid utgrävningar i egyptiska Nag Hammadi) ledde också fram till denna bok. Boken diskuterar nämligen kristen tro med utgångspunkt i Thomasevangeliets texter. Diskussionerna sker ömsom med en tvillingbror / spegelbror (som egentligen är han själv – men ändå sin motsats), ömsom med fadern. De kommer ständigt med invändningar mot poetens utsagor. Till exempel kommer poeten ihåg att hans far (präst i svenska kyrkan) i en predikan sa att den kristne ständigt måste sättas ”i relation till de andra” med sjukbesök och sociala kontakter som viktiga delar i det kristna livet. Detta får honom att fundera på om inte Thomasevangeliet med sin inriktning på den enskildes inre, är en handbok för bekvämlighetskristna (något han dock senare med viss emfas argumenterar mot).
Kommer Svenbro fram till någon skatt då? Han skriver själv: ”Jag är sonen som rotar i jorden / utan att finna skatten”. Själva grävandet, prövandet är i sig en gudstjänst, en skatt, får jag en känsla av att poeten vill säga. Svenbros credo mynnar ut i att varje människa måste söka sin sanning (skönheten finns i betraktarens öga) och att det är i själva handlingen som Gud återfinns, inte i de döda tingen.
”Han [Gud] finns i handlingen: / klyvandet, lyftandet! / Som om en timmerman förde ordet / Han finns i byggandet, / inte i byggnaden”
Att våga förundras över livet och dess rikedom och ta det på riktigt djupt allvar är dygder som Svenbro sätter högt. I dikten ”Förundran” skriver han: ”Evangeliet har slocknat. / Det har inte ens tänts. / Men någon går ut i öknen, livnär sig / på honung och gräshoppor / och tar tillvarons andetag / på djupaste allvar: ’Jag finns!’ / Över floden Jordan / en regnbåge”
Om Gud och hans rike skriver Svenbro: ”riket finns i det yttre / endast om det finns i det inre”. Boken är i mycket ett försvar för den gnostiska uppfattningen att människan har en förmåga att söka och finna detta inre ljus.
Vingårdsmannen och hans söner är en god uppföljare till 2001 års diktsamling Pastorn, min far, som tog upp faderns tro och liv. Nu ställer han sin egen tro mot faderns, med ett intressant resultat. Dikterna är skrivna med sedvanligt Svenbroskt raffinemang och lätthet, mitt i det komplexa.
- Peter Björkman
Jesper Svenbro: Vingårdsmannen och hans söner (Bonniers, 2008)
söndag 30 november 2008
lördag 22 november 2008
Tips
Gå till Bob Hanssons hemsida eller till Myspace för att lyssna på hans väna skånska stämma och / eller för att läsa ett urval av standuppoetrymästarens texter. Perfekt för den som söker en ny poetisk bekantskap.
http://www.myspace.com/bobhansson
http://www.highspeedart.com/hansson/bobhansson.html
http://www.myspace.com/bobhansson
http://www.highspeedart.com/hansson/bobhansson.html
lördag 8 november 2008
Intimiteten hos Tomas Andersson Wij
En grundläggande byggsten i Tomas Anderssons Wijs poesi är intimiteten, alltså det som känslomässigt är helt nära och giltigt för alla människor: Samtidigt som poeten talar om sitt eget liv tycks han också tala om sin publiks liv. Som musiker hör TAW hemma i samma visrocktradition som exempelvis Ulf Lundell och Lars Winnerbäck, andra musiker som till viss del lever på samma typ av närhet.
I fredags kväll gjorde Tomas Andersson Wij en konsert i Jönköpings teater. Just teatermiljön skapade speciella förutsättningar för denna intimitet eftersom publiken satt ner och ljud- och ljustekniken kunde göras uttrycksfull. Det intima blev mycket påtagligt, inte minst till följd av närheten till publiken.
Det mest uppenbara tekniken som Tomas Andesson Wij använder för att skapa initimitet är att sjunga om, eller i alla fall ge intryck av att sjunga om, egna problem och upplevelser som samtidigt är igenkännbara för alla som lyssnar. Livshistorien och den skrivna historien ligger mycket nära varandra i Tomas Andesson Wijs fall. På hemsidan presenteras till exempel låten Blåa berg såhär:
"Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara."
Omgjord till musiklyrik låter det såhär:
Jag har rest till de fyra hörnen
men aldrig funnit just den plats
som jag kan längta till
Har alltid undrat
hur en hemkomst känns
jag sökte aldrig här, jag sökte aldrig här
Blåa berg, blåa berg
Några har redan gått dit
snart går vi dit vi med
[...] Min syster säger
Ingenting att vara rädd för
ditt slut är inget slut
vi väntar här på dig
Om musikern är skicklig och allvarlig i sitt uppsåt blir det mycket känslomättade igenkänbart och allmängiltigt och det gör att den som lyssnar på kompositionen känner igen sig. I Blåa berg finns en mängd ingredienser som är direkt påtagliga för väldigt många människor: Hembygdens miljö, den döda släktingen (systern återkommer i flera låtar) och problemet att finna sina rötter eller den man egentligen är.
Det sistnämnda är en ofta återkommande problem i Tomas Andersson Wijs poesi. Sökandet tar sig uttryck som här, i en undran över hur det skulle vara att ha en plats att komma hem till. Ibland tycks det uppenbart för lyssnaren att sångaren befinner sig mitt uppe bland sina rötter, paradoxalt nog utan att själv riktigt inse det.
Jag har levt
i deras blickar
men jag börjar
minnas mig
som det heter i Jag börjar minnas mig. Sökandet efter rötterna frammanar de ungdomslandskap som målas upp i flera av sångerna. Liksom hos en hel del andra rockpoeter pendlar beskrivningarna av miljön mellan staden och landet. Tomas Andersson Wij, som växte upp i en söderförort har tydliga band till Stockholm i sina sånger. Staden beskrivs både som förfallen och barnsligt magisk: Här finns kanyler och porrblaskor, alkisarnas schäfrar, gråduvorna på sparbankstaket men också Guds finger, de gröna vagnarna och de svala 50-talshusen.
Inte heller landsbygden och naturen får en entydig betydelse hos TAW. "Skogarna tiger men glömmer ingenting" heter det i Sanningen om dig medan naturen får en betydligt ljusare innebörd i Höga berget: "Höga berget / och solen som sjönk / ner mot havets golv / där skatten låg gömd". Att både landsbygden och staden har dubbla funktioner på det här sättet är ganska ovanligt. Ofta får staden stå för det jobbiga medan ron återfinns i naturen. Tomas Andersson Wij tillåter inte att verkligheten görs så enkel.
Vad som också återkommer i flera stycken är vännen som berättaren av något skäl har förlorat kontakten med men som han nu tänker på eller återser. Låten Tommy och hans mamma har ett sådant huvudtema liksom So long, vilken spänner över 30 år.
Naturligtvis kan flera av de här temana finnas i samma texter, som här nedan i De gröna vagnarna:
Min pappa var frälst och din kommunist
Det räckte för att bli fienden
I ett 90-tal, där ingen trodde på något
möttes vi igen
Lika övergivna, lika löftesstinna
lika långt hemifrån båda två
Det intima mellan Tomas Andersson Wij, hans texter och lyssnaren är som visats ett viktigt drag i poesin. Det är dock långt ifrån alenarådande för skapandet av den melankoliska stämning som gjort sångaren så omtyckt. Orsak finns att återkomma med ytterligare aspekter av hans poesi längre fram.
Om ni vill veta mer om TAW, gå hit: http://www.tomasanderssonwij.com/
I fredags kväll gjorde Tomas Andersson Wij en konsert i Jönköpings teater. Just teatermiljön skapade speciella förutsättningar för denna intimitet eftersom publiken satt ner och ljud- och ljustekniken kunde göras uttrycksfull. Det intima blev mycket påtagligt, inte minst till följd av närheten till publiken.
Det mest uppenbara tekniken som Tomas Andesson Wij använder för att skapa initimitet är att sjunga om, eller i alla fall ge intryck av att sjunga om, egna problem och upplevelser som samtidigt är igenkännbara för alla som lyssnar. Livshistorien och den skrivna historien ligger mycket nära varandra i Tomas Andesson Wijs fall. På hemsidan presenteras till exempel låten Blåa berg såhär:
"Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara."
Omgjord till musiklyrik låter det såhär:
Jag har rest till de fyra hörnen
men aldrig funnit just den plats
som jag kan längta till
Har alltid undrat
hur en hemkomst känns
jag sökte aldrig här, jag sökte aldrig här
Blåa berg, blåa berg
Några har redan gått dit
snart går vi dit vi med
[...] Min syster säger
Ingenting att vara rädd för
ditt slut är inget slut
vi väntar här på dig
Om musikern är skicklig och allvarlig i sitt uppsåt blir det mycket känslomättade igenkänbart och allmängiltigt och det gör att den som lyssnar på kompositionen känner igen sig. I Blåa berg finns en mängd ingredienser som är direkt påtagliga för väldigt många människor: Hembygdens miljö, den döda släktingen (systern återkommer i flera låtar) och problemet att finna sina rötter eller den man egentligen är.
Det sistnämnda är en ofta återkommande problem i Tomas Andersson Wijs poesi. Sökandet tar sig uttryck som här, i en undran över hur det skulle vara att ha en plats att komma hem till. Ibland tycks det uppenbart för lyssnaren att sångaren befinner sig mitt uppe bland sina rötter, paradoxalt nog utan att själv riktigt inse det.
Jag har levt
i deras blickar
men jag börjar
minnas mig
som det heter i Jag börjar minnas mig. Sökandet efter rötterna frammanar de ungdomslandskap som målas upp i flera av sångerna. Liksom hos en hel del andra rockpoeter pendlar beskrivningarna av miljön mellan staden och landet. Tomas Andersson Wij, som växte upp i en söderförort har tydliga band till Stockholm i sina sånger. Staden beskrivs både som förfallen och barnsligt magisk: Här finns kanyler och porrblaskor, alkisarnas schäfrar, gråduvorna på sparbankstaket men också Guds finger, de gröna vagnarna och de svala 50-talshusen.
Inte heller landsbygden och naturen får en entydig betydelse hos TAW. "Skogarna tiger men glömmer ingenting" heter det i Sanningen om dig medan naturen får en betydligt ljusare innebörd i Höga berget: "Höga berget / och solen som sjönk / ner mot havets golv / där skatten låg gömd". Att både landsbygden och staden har dubbla funktioner på det här sättet är ganska ovanligt. Ofta får staden stå för det jobbiga medan ron återfinns i naturen. Tomas Andersson Wij tillåter inte att verkligheten görs så enkel.
Vad som också återkommer i flera stycken är vännen som berättaren av något skäl har förlorat kontakten med men som han nu tänker på eller återser. Låten Tommy och hans mamma har ett sådant huvudtema liksom So long, vilken spänner över 30 år.
Naturligtvis kan flera av de här temana finnas i samma texter, som här nedan i De gröna vagnarna:
Min pappa var frälst och din kommunist
Det räckte för att bli fienden
I ett 90-tal, där ingen trodde på något
möttes vi igen
Lika övergivna, lika löftesstinna
lika långt hemifrån båda två
Det intima mellan Tomas Andersson Wij, hans texter och lyssnaren är som visats ett viktigt drag i poesin. Det är dock långt ifrån alenarådande för skapandet av den melankoliska stämning som gjort sångaren så omtyckt. Orsak finns att återkomma med ytterligare aspekter av hans poesi längre fram.
Om ni vill veta mer om TAW, gå hit: http://www.tomasanderssonwij.com/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
