The Best American Poetry

Efter att ha varit i New York några dagar kommer jag i samspråk om poesi i bokhandeln Barnes and Noble. Jag frågar expediten hur den nya amerikanska poesin ser ut. Det verkar konfundera honom. Eftersom jag har mindervärdeskomplex för min engelska förklarar jag att jag är intresserad av generella drag, hur de skriver liksom. Expediten förklarar att han är väldigt förjust i Robert Frost och nämner i förbifarten en hel del andra poeter, men konstaterar att de ju inte direkt är nya. Efter att ha övervägt mig några sekunder tar han upp en walkie talkie (antar jag i alla fall) och anropar en annan expedit.

Den nya expediten är svettig och lite astmatisk men visar mig till en hylla med antologier. The Best American Poetry 2008. Det är ungefär vad jag far efter, men eftersom jag inte kan låta bli frågar jag också den nya expediten hur den unga generationen poeter i USA skriver. Även den här expediten blir konfunderad. Återigen drabbas jag av någon typ av rädsla att inte göra mig förstådd och förklarar vad jag egentligen är nyfiken på. Återigen värderas min trovärdighet. Den nya expediten förklarar att rim och rytm inte finnns längre och att man skriver berättande dikter, ungefär som man alltid gjort. "Läs den där så får du se" tycks försäljaren i henne mena.

Det är inte mycket till samtal men det är vad som åstadkoms.

The Best American Poetry är en serie med årets största poetiska verk i USA. David Lehman började ge ut bokserien 1988 och böckerna sägs vara signifikativa för den moderna amerikanska poesin. Frågan är hur den ser ut, vad finns för signifikanter?

Vad som förvånar en svensk poesiläsare är den textmässiga närheten till prosan. Texten är inte sprängd och tillbakaslängd på boksidorna som i Sverige utan har behållit en stor del av sin meningsbyggnad. Raderna är brutna och rim och rytm är som konstaterats borta. Diktarna vill förmedla en berättelse, inte sällan någon typ av sensmoral. En hel del av dikterna är skrivna i tredjeperson med anonyma "han" och "hon" som karaktärer. Det handlar alltså till stor del om rolldiktning.

Även om berättelsen ibland är splittrad i bilder, kan dessa ganska enkelt pusslas ihop till en helhet. Det finns en relativ begriplighet i dikterna. Bilderna är tydliga och förmedlar en känsla eller ett skeende. Allusioner är ganska frekvent förekommande men de kommer från allmänna källor som bibeln eller välkända klassiker. Den som läser hänger lätt med, även om han (läs jag) inte är språkligt fullkomligad.

Att den talade dikten har haft större inflytande här är uppenbart. Dessutom tycker jag mig upptäcka en tradition som springer från Whitman, går över beat-poeterna och landar i den berättande sången med Bob Dylan som främsta namn. En gissning är att några av de mer konstnärligt sinnade rapparna också har präglat den amerikanska poesin.

I det större, ledande landet förväntar man sig ledande, nydanande poesi. Säga vad man vill om poeterna i Sverige, men de stökar till det och skapar därmed något fullständigt nytt och eget. Personligen tycker jag att den teoretiska diktningen (med det menar jag diktning som har en intressantare teoretiskt grepp än konkret diktframställning. Språkmaterialismen är ett typiskt exempel.) ofta är intetsägande, men den kreerar en form, stilfigurer, en konstart som är användbar för att framställa den verkligt intressanta poesin. Nackdelen är onekligen att ytterst få idds läsa poesi eftersom den förutsätts vara obegriplig.

En större marknad för poesi tycks finnas i New York. Där det i Sverige finns enstaka hyllmeter i bokhandlarna finns här fyra, fem hyllor med poesi, framför allt satsas på den klassiska: Homeros, Dante och Shakespeare får i affärerna en meter var. Men även nyare poeter finns lättillgängliga. Bokhandlarna har dessutom ett hyfsat urval av poesitidskrifter och det finns möjlighet att fika och gratisläsa dem, vilket är oerhört generöst. Klimatet för poesi i USA, om det alls är möjligt att generalisera från New York, verkar således vara mer vänt mot allmänheten och varje människas läsande.

The Expulsion av Katha Pollitt är ett ganska bra exempel på typisk amerikansk diktning.

The Expulsion

Adam was happy -- now he had someone to blame
for everything: shipwrecks, Troy,
the gray face in the mirror.

Eve was happy -- now he would always need her.
She walked on boldly, swaying her beautiful hips.

The serpent admired his emerald coat,
the Angel burst into flamea
(he'd never approved of them, and he was right).

Even God was secretly pleased: Let
History begin!

The dog had no regrets, trotting by Adam's side
self-importantly, glad to be rid

of the lion, the toad, the basilisk, the white-footed mouse,
who were also happy and forgot their names immediately.

Only the Tree of Knowledge stood forlorn,
its small hard bitter crab apples

glinting high up, in a twilight of black leaves.
How pleasant it had been, how unexpected

to have been, however briefly,
the center of attention.

Komiker och poesi

Tycka vad man vill om företeelsen men det tycks som att komiker har en extraordinär förmåga att nå människor, också inom poesins sfär. Under en lång tid låg Fredrik Lindströms Jag är en sån som bara vill ligga med dig högt upp på försäljningslistorna och just i skrivandets stund gör den italienska skådespelaren och komikern Roberto Benigni succé med en serie uppläsningar av Dante Alghieris Den gudomliga komedin.

Det började kvällen före julaftonen 2002. Den italienska teven kablade i vanlig ordning ut sång, dans och lättklätt för att underhålla sin julaftonsväntande publik. Då dök Roberto Benigni upp. Han började på sedvanligt vis med att förlöjliga makthavarna men övergick till att recitera Dante Alghieris komedi, den sista sången. Terzinerna flödade och levandegjordes genom skådespelarens röst och när han var klade har ett nytt fenomen fötts.

Dagen efter hyllades han för sin tolkning. Framträdadets komiska kvaliteter ignorerades, men tolkningen av nationalskalden Dante var utöver det vanlliga. Skådespelaren gjorde de närmaste åren en rad uppläsningar, en särskild show "Tutto Dante" och släpper en dvd-box. Han blev rockstjärna. På Dante. Nu är Roberto Benigni på turné runt om i världen: De europeiska storstäderna, USA och Sydamerika. Med Dante!

Vilka svenska poeter hade kunnat skapa en sådan rörelse? Givetvis är Dante i ett globalt perspektiv, som det heter, större än alla svenska poeter tillsammans, frågan är snarast hur denna enorma nyfikenhet på en poet skulle kunna skapas ens som en företeelse begränsad till Sverige. Trots att Nicolas Dunger tar Edith Södergran till sitt hjärta och ger ut en skiva med hennes texter och Sofia Karlsson tar sig an Dan Andersson skapas inget större sug efter poeterna.

Att nöja sig med att ganska många ändå lyssnade på de två skivorna verkar futtigt ur Roberto Benignis Danteperspektiv...

Om poesins situation i Sverige

Tillståndet för svensk poesi är märkligt. Den får oerhört stort utrymme i DN och SVD men det är just ingen som läser de faktiska verken. Trenden är snarast att poesin stryper sig själv. En människa kan inte strypa sig själv till döds, åtminstone inte med sina egna händer, men en företeelse kan göra sig själv så ointressant att den långsamt dör ut. Poesin är på god väg.

Det finns flera tendenser. Den 15 maj öppnade Bonniers en hemsida där poeter skulle publicera dikter och där en diskussion om poesin skulle föras med alla som ville. Man drog på stort. Det var en nystart för poesidebatten, den skulle föras ut i det offentliga rummet. Nå, hur gick det: Sedan sidan startade har 65 inlägg gjorts i 28 trådar. Den nyaste tråden skapades den 19 september. Intresset för poesi är aningen svalt, skulle man kunna konstatera.

I sin avhandling Poesifloden skriver litteratursociologen Åsa Warnqvist att en diktsamling som gavs ut på Bonniers 1976 i snitt sålde 1 704 exemplar. När kulturtidskriften Horisont försöker att undersöka hur stor motsvarande siffra år idag får de inget snitt men kan konstatera att av Bonniers elva utgivna diktböcker 1995 så klarade sig två böcker över 1 000 exemplar och två hamnade under 500 sålda exemplar. Ingen matematisk begåvning behövs för att konstatera att intresset svalnat betänkligt.

Nå, för att sluta sparka på den som redan ligger och försöka söka förklaringar istället.

En stor del av den nutida poesin uppfattas som konstig. Det finns skäl till det. En stor del av den nya poesin är konstig och vill vara konstig. Poeterna tycks inte bry sig om publiken utan sitter och skådar döda ting som de skriver om i sina dikter. Anna Hallberg är en central gestalt i den här strömningen. I hennes diktbok på era platser studerar hon ett golv. Intresset för denna studie är naturligtvis inte skyhög. Man kan förstå det. På liknande sätt studeras döda ting av en rad poeter. De är inte intresserade av sin publik. De är intresserade av ting som redan är döda.

Den här typen av poesi, skulle man kunna tro, är mumma för den cyniska poesirecensenten. Men inte. Tvärtom är recensionerna ganska krångliga försök att förstå vad det är poeten pysslar med och vilka förtjänster dikterna kan ha. Ofta anar man som läsare att recensenten inte riktigt begriper vad som är i görningen men ytterst få vågar kritisera, vilket naturligtvis gör att också recensionerna blir smulan löjeväckande och avskärmande. Man tenderar nämligen att intellektualisera sin brist på förståelse. Smaka på den här störtfloden av krångliga ord:

"På den vägen är det i detta lika lingvistiskt ekvilibristiska som språkmaterialistiskt dekonstruerande och syntaxbrottsliga verk." bedömer Jan Karlsson i Corren David Vikgrens Inomhuslektionen.

"En identitetstematik – i början talas om ”du-du” och ”du-jaget”, i slutet om ”du-jaget” och ”jag-jaget” – antyder en process som kanske leder fram till något slags närvaro i det egna jaget via ledmotiv av olika slag: ett brott med skuldproblematik, ett spel mellan kropp och kappa, som möjligen grovt tolkat representerar tanke och uttryck, en sönderslagen syltburk, en skadad fot, nakna plattityder." menar Tom Hedlund om Helena Erikssons De, bara

När även recensenterna tycks misslyckas i sökandet efter begripligt språk att beskriva verken med är det naturligt att människor som mest söker sig en stunds underhållning eller kanske att för en stund se världen med någon annans ögon, flyr fältet.

Problemet är att poesi av den här typen är tongivande i Sverige, alltså en typ av poesi som är ytterst svårbegriplig och bara skriven för en liten grupp människor. Poesin kännetecknas av att den nästan bara är språk och inte alls innehåll. En handfull poeter och litteraturvetare har lyckats tillskansa sig nyckelpositioner vilket har gjort dem oerhört mäktiga. De har därför kunnat likrikta poesin in ett obegripligt navelskåderi, vilket lett till att ointresset poeterna stoltserar med gentemot sin publik motsvaras av publikens ointresse för poeternas skådande av sina egna navlars luddigheter. Paradoxalt nog är mainstreampoesin i Sverige samtidigt den grupp som uttrycker sitt förakt för mainstreampoesi.

Bör inte en sådan rörelse förtjäna självdöd?

Problemet med poesin är att det kommer fram excellenta diktsamlingar också. Johan Jönssons studie av äldrevårdens obegripliga grymhet i Efter arbetsschema är en viktig bok som inte bara berör några specialintressenter utan som bör läsas av alla i samhället. Och kan läsas av alla. Problemet är att Jönsson är poet och därmed klassas som obegriplig redan på förhand. Hans bok kommer sorgligt nog att förbli oläst av de som är i störst behov av den till följd av kulturklimatet som ovan beskrivits snarare än till följd av bokens inneboende kvaliteter.

Genom att avskärma sig från sin publik har alltså den nutida poesin sett till att även angelägna studier förblir olästa. Det är mycket sorgligt.

Hur skulle det här kunna avhjälpas?

Vad vi efterlyser är först och främst en rakare kritik som inte bara maler begrepp utan som också tar in läsaren i sina resonemang. Om en kritiker inte förstår vad som pågår i en diktsamling är det okej att konstatera det istället för att intellektuelisera sin oförståelse. Den här typen av bredare debatt behöver ett forum, en platt form där naturligtvis experimentell poesi kan diskuteras men där också mer traditionella eller rent populära former får plats.

Också utgivningen behöver ändra inriktning. Det enda förlag som genom sin poesiutgivning går med vinst är W & W som satsar på ung och uttrycksfull poesi. Det är ingen slump att de tre augustnominerade poesiböckerna från Frostenson, Öijer och Byggmästar kommer från just det förlaget. Varför inte skapa en huvudfåra inom poesin med sådan poesi som människor i allmänhet gillar och låta de som experimenterar med språket vara en nog så viktig biflod?