Alfred Tennysons Nyårsklockan

Motsägelsefullt nog är den dikt som de flesta svenskar förknippar med svenskt nyårsfirande: Nyårsklockan inte skriven av en svensk poet utan av Alfred Tennyson. Inte desto mindre började den läsas vid tolvslaget på nyårsaftonen bara några år efter Tennysons död, närmare bestämt 1895. Nicklas Bergendahl stod för den första recitantionen från Skansen och genast, trots att recitationen 1896 uteblev på grund av en snöstorm, skapades en tradition i vilken en av de främsta skådespelarna i landet läste dikten i samband med tolvslaget under nyårsnatten.

Traditionen upphörde dock 1956 och hade det inte varit för en satsning av Sveriges Television 1977 att återuppliva uppläsningen av dikten från Skansen i teve hade traditionen antagligen varit bortglömd nu.

Om texten i sig kan sägas att översättningen av det engelska originalet Ring Out Wild Bells är synnerligen fritt utfört av den annars bortglömde poeten Edvard Fredin. Bland annat har versmåttet ändrats och texten har fått en något ledigare karaktär. Såväl den fjärde som sista strofen i dikten har plockats bort från nutida recitationer.

Inte heller diktens innebörd har lämnats orörd eftersom man ansett den otidsenlig. Därför har femte strofens rader "Ring ut till tystnad diktens gatularm / men ring till sångarhjärtan skaparglöden." byts ut i två omgångar. Numera läser Jan Malmsjö: "Ring ut det meningslösa våldets gatularm / ring till alla hjärtan kärleksglöden".

Båda versionerna bifogas nedan. Alfred Tennyson gav ut Ring Out Wild Bells som dikt nr 106 i diktboken In Memorian A. H. H. 1850. Edvard Fredins översättning Nyårsklockan gavs först ut 1884 i diktboken Skilda stämmor.

Nyårsklockan
I översättning av Edvard Fredin

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.


Ring Out Wild Bells

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out my mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkenss of the land,
Ring in the Christ that is to be.

Glöm inte vantarna

Så här i juletid, när mörkret är som mörkast och kylan går in i kroppen, är det som allra viktigast att inte tappa bort sina vantar. Något som Torkel Rasmusson är väl bekant med. Här i en text som tillsammans med Blå Tågets musik gjorts odödlig. Men Blå Tåget för ju den stora traditionen av sånglyrik vidare, från Bellman, Fröding och Karlfeldt. Och precis som med dessa poeter går texterna utmärkt att läsa utan musiken också:

Nya vantarna

tappa inte nya vantarna / det blåser, det blåser så kallt / gör inte av med alla slantarna /det är så dyrt att leva // tappa inte alla tänderna / när det blåser, det blåser så kallt / darra inte så med händerna / det är så hårt att leva // livet rinner mellan fingrarna / ta vantarna på, det går så fort / de samvetslösa livsförskingrarna / står och ruskar i din port // och vad du gör, tappa inte nu besinningen / när det blåser kallt / ta bort pistolen ifrån tinningen / det är så dyrt, dyrt att leva // tappa inte nu besinningen / när det blåser kallt / ta bort pistolen ifrån tinningen / det är så dyrt, dyrt att leva

Viktor Rydbergs Tomten

Jämte Julevangeliet är sannolikt Viktor Rydbergs Tomten den dikt som läses mest under julhelgen. Paradoxalt nog handlar inte dikten om julen just utan om det naturväsen som så småningom skulle bli synonymt med julen. Tomten är inte ett helt gott väsen i svensk folktro. Den hjälper visserligen till i ladugårdar och uthus men den är främst djuren till gagn. Människorna måste hålla sig väl med tomten, de får varken misskreditera honom eller missköta djuren på gården, då utvecklas tomten till en mäktig motståndare som förstör allt vad människorna byggt upp. I det vidskepliga Bondesverige förde följaktligen tomten respekt med sig.

Det är i den traditionen som Viktor Rydberg utvecklar sin tomte. Tomten i Rydbergs dikt är nämligen i första hand en existentiell grubblare. Han ställer sig själv inför en rad livsfrågor medan han sköter sina sysslor på gården. Inte heller tomten, trots sitt naturväsenskap, vet särskilt mycket mer än människorna om det transcendenta, också han ansätts av var människas grubblerier om livet efter döden och strävandenas syfte. Givetvis är det så dikten görs allmängiltig.

Ofta skalar man av dikten till att bara omfatta den första och sista strofen, på det sättet undviker man, eller förlorar snarare, grubblerierna som är diktens kärnpunkt. Den publicerades första gången i Ny illustrerad tidning 1881 och därefter har otaliga varianter av Rydbergs dikt dykt upp. På youtube kan man hitta några varianter, bland annat nedanstående filmatisering från 1941: Tomten: En vintersaga.

Del ett http://se.youtube.com/watch?v=SvYKCGy216g
Del två http://se.youtube.com/watch?v=qpvkLb1Wmlg&feature=related

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Tips

Akademiledamoten Torgny Lindgren varje dag läser en personligt utvald dikt på DNs hemsida. Om också du missat detta har du en mängd dikter att avnjuta tillsammans med mysfarbrorn från Raggsjö i Västerbotten.

Tips

I Dagens Nyheter introduceras poetparet Jane Kenyon och Donald Hall av Pontus Dahlman. Läsaren ges en fin men naturligtvis ganska ytlig inblick i parets centrala teman och stilistiska finnesser. Poeternas verk förtjänar uppmärksamhet, de verkar båda i en såväl traditionalistisk som nyskapande anda.

Efter hand går det dock upp för läsaren att texten egentligen inte är en ren introduktion utan en kritik av en nyutkommen biografi av Hall över sin livspartner. Som kritik sedd är således den vackra texten ett bra exempel på en ganska typisk, ytterst lam litteraturkritik. Som introduktion till läsande av poeterna är texten däremot ypperlig!

Wislava Szymborskas Kärlek vid första ögonkastet

Polskan Wislava Szymborskas poesi kännetecknas av en skenbar enkelhet. Ofta handlar poesin om relationer. För det mesta finns en ironisk underton i texterna. Alltid är de dräpande intelligenta. Szcymborska är en politiskt färgad poet som i en dikt har liknat den hemska snömannen, Yetin, med Stalin. Intellektet, det seende ögat och modet att osentimentalt analysera det mänskliga och samhället återfinns i koncentrat i poetens till antalet oerhört få diktböcker.

Att missta poesin för enbart enkel och prosaisk är dock ett stort misstag. Szymborska är strikt när det gäller rytmen, och ordens mångtydighet, vilket har problematiserat översättningen av hennes böcker till andra språk, inte desto mindre finns transkriptioner till en rad språk.

När Szymborska mottog nobelpriset 1996 motiverade Svenska Akademien valet såhär: "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet". Jag skulle vilja säga att det är just det som gör Kärlek vid första ögonkastet till en storartad kärleksdikt. Här liksom i all annan av Szymborskas diktning utelämnas den sötsliskighet som ibland smyger sig in i kärleksdiktningen. Istället görs slumpens lek till den verkande kraften.

Dikten gavs ut i samlingen Slutet och början 1993.

Kärlek vid första ögonkastet
(Översättning av Anders Bodegård)

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett 'ursäkta' i trängseln,
ett 'fel nummer' i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

W H Audens Begravningsblues

Poesi fungerar på många sätt som religion. Det är i livets avgörande stunder som man griper tag i poesin för att låta den uttrycka känslor som man har men som man själv inte är förmögen att formulera. Det finns därför mängder av dikter som avhandlar exempelvis födelse, bröllop eller död. Här kommer vi efter hand att etikettera bruksdikterna så att ni exempelvis kan trycka på etiketten "Begravningspoesi" och få upp en rad förslag på dikter som har med begravningar att göra.

En av de förnämsta dikterna i just den kategorin är W H Audens Begravningsblues. Om ni känner igen den är det troligen för att den blir uppläst på ett smått genialt sätt av John Hannah i filmen Fyra bröllop och en begravning och därigenom blev uppmärksammad över i prinicip hela västvärlden.

Från början bestod dikten av fem strofer och var en satir på sorgesånger skrivna till politiska ledare. Texten var en del av verspjäsen The Ascent of F6 som Auden skrev tillsammans med Christopher Isherwood och som publicerades första gången 1936. Efter en bearbetning återstod den första och andra strofen och textens slut låter antyda att den inte längre är ironiskt menad. Den omarbetade versionen skrev för att sjungas av sopranen Hedli Anderson och publicerades först 1938 i Audens diktbok Antoher Time som en av fyra dikter under namnet Four Cavaret Songs for Miss Hedli Anderson.

Begravningsblues
(Översättning Bengt Jangfeldt)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.


Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message HE IS DEAD,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my north, my south, my east and west
My working week and my Sunday rest
My noon. my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out everyone
Pack up the moon and dismantle the sun
Pour away the ocean and sweep up the world
For nothing now can ever come to any good

Om poesins situation i Sverige

Tillståndet för svensk poesi är märkligt. Den får oerhört stort utrymme i DN och SVD men det är just ingen som läser de faktiska verken. Trenden är snarast att poesin stryper sig själv. En människa kan inte strypa sig själv till döds, åtminstone inte med sina egna händer, men en företeelse kan göra sig själv så ointressant att den långsamt dör ut. Poesin är på god väg.

Det finns flera tendenser. Den 15 maj öppnade Bonniers en hemsida där poeter skulle publicera dikter och där en diskussion om poesin skulle föras med alla som ville. Man drog på stort. Det var en nystart för poesidebatten, den skulle föras ut i det offentliga rummet. Nå, hur gick det: Sedan sidan startade har 65 inlägg gjorts i 28 trådar. Den nyaste tråden skapades den 19 september. Intresset för poesi är aningen svalt, skulle man kunna konstatera.

I sin avhandling Poesifloden skriver litteratursociologen Åsa Warnqvist att en diktsamling som gavs ut på Bonniers 1976 i snitt sålde 1 704 exemplar. När kulturtidskriften Horisont försöker att undersöka hur stor motsvarande siffra år idag får de inget snitt men kan konstatera att av Bonniers elva utgivna diktböcker 1995 så klarade sig två böcker över 1 000 exemplar och två hamnade under 500 sålda exemplar. Ingen matematisk begåvning behövs för att konstatera att intresset svalnat betänkligt.

Nå, för att sluta sparka på den som redan ligger och försöka söka förklaringar istället.

En stor del av den nutida poesin uppfattas som konstig. Det finns skäl till det. En stor del av den nya poesin är konstig och vill vara konstig. Poeterna tycks inte bry sig om publiken utan sitter och skådar döda ting som de skriver om i sina dikter. Anna Hallberg är en central gestalt i den här strömningen. I hennes diktbok på era platser studerar hon ett golv. Intresset för denna studie är naturligtvis inte skyhög. Man kan förstå det. På liknande sätt studeras döda ting av en rad poeter. De är inte intresserade av sin publik. De är intresserade av ting som redan är döda.

Den här typen av poesi, skulle man kunna tro, är mumma för den cyniska poesirecensenten. Men inte. Tvärtom är recensionerna ganska krångliga försök att förstå vad det är poeten pysslar med och vilka förtjänster dikterna kan ha. Ofta anar man som läsare att recensenten inte riktigt begriper vad som är i görningen men ytterst få vågar kritisera, vilket naturligtvis gör att också recensionerna blir smulan löjeväckande och avskärmande. Man tenderar nämligen att intellektualisera sin brist på förståelse. Smaka på den här störtfloden av krångliga ord:

"På den vägen är det i detta lika lingvistiskt ekvilibristiska som språkmaterialistiskt dekonstruerande och syntaxbrottsliga verk." bedömer Jan Karlsson i Corren David Vikgrens Inomhuslektionen.

"En identitetstematik – i början talas om ”du-du” och ”du-jaget”, i slutet om ”du-jaget” och ”jag-jaget” – antyder en process som kanske leder fram till något slags närvaro i det egna jaget via ledmotiv av olika slag: ett brott med skuldproblematik, ett spel mellan kropp och kappa, som möjligen grovt tolkat representerar tanke och uttryck, en sönderslagen syltburk, en skadad fot, nakna plattityder." menar Tom Hedlund om Helena Erikssons De, bara

När även recensenterna tycks misslyckas i sökandet efter begripligt språk att beskriva verken med är det naturligt att människor som mest söker sig en stunds underhållning eller kanske att för en stund se världen med någon annans ögon, flyr fältet.

Problemet är att poesi av den här typen är tongivande i Sverige, alltså en typ av poesi som är ytterst svårbegriplig och bara skriven för en liten grupp människor. Poesin kännetecknas av att den nästan bara är språk och inte alls innehåll. En handfull poeter och litteraturvetare har lyckats tillskansa sig nyckelpositioner vilket har gjort dem oerhört mäktiga. De har därför kunnat likrikta poesin in ett obegripligt navelskåderi, vilket lett till att ointresset poeterna stoltserar med gentemot sin publik motsvaras av publikens ointresse för poeternas skådande av sina egna navlars luddigheter. Paradoxalt nog är mainstreampoesin i Sverige samtidigt den grupp som uttrycker sitt förakt för mainstreampoesi.

Bör inte en sådan rörelse förtjäna självdöd?

Problemet med poesin är att det kommer fram excellenta diktsamlingar också. Johan Jönssons studie av äldrevårdens obegripliga grymhet i Efter arbetsschema är en viktig bok som inte bara berör några specialintressenter utan som bör läsas av alla i samhället. Och kan läsas av alla. Problemet är att Jönsson är poet och därmed klassas som obegriplig redan på förhand. Hans bok kommer sorgligt nog att förbli oläst av de som är i störst behov av den till följd av kulturklimatet som ovan beskrivits snarare än till följd av bokens inneboende kvaliteter.

Genom att avskärma sig från sin publik har alltså den nutida poesin sett till att även angelägna studier förblir olästa. Det är mycket sorgligt.

Hur skulle det här kunna avhjälpas?

Vad vi efterlyser är först och främst en rakare kritik som inte bara maler begrepp utan som också tar in läsaren i sina resonemang. Om en kritiker inte förstår vad som pågår i en diktsamling är det okej att konstatera det istället för att intellektuelisera sin oförståelse. Den här typen av bredare debatt behöver ett forum, en platt form där naturligtvis experimentell poesi kan diskuteras men där också mer traditionella eller rent populära former får plats.

Också utgivningen behöver ändra inriktning. Det enda förlag som genom sin poesiutgivning går med vinst är W & W som satsar på ung och uttrycksfull poesi. Det är ingen slump att de tre augustnominerade poesiböckerna från Frostenson, Öijer och Byggmästar kommer från just det förlaget. Varför inte skapa en huvudfåra inom poesin med sådan poesi som människor i allmänhet gillar och låta de som experimenterar med språket vara en nog så viktig biflod?

Associationer runt Gunnar Ekelöfs Resenär

En del författare och texter biter sig fast och följer med som ett mentalt bagage genom livet, somliga under längre tid, andra under kortare perioder. Ofta blir intrycken lite förvirrade med tiden, inte desto mindre har jag noterat att rytmiken eller bilderna blir kvar och då och då lösgör de sig och blir levande.

Av Gunnar Ekelöfs texter är många mina följeslagare. För ungefär tio år sedan när jag läste litteraturvetenskap slukade vi en ohygglig mängd dikter och ganska omedelbart tappade jag bort vem som hade skrivit vilka. En av dikterna var Resenär av nämnda författare. Jag associerade inte ihop dikten med poeten förrän igår morse då jag i väntan på tåget återigen läste stycket:

Hans väckarklocka är ställd
hans väska står färdigpackad
På stolen hänger kavajen:
I plånboken biljetten -

Månsken faller genom fönstret
Se hur den sovandes ansikte förändras
Se hur det byter ansikte
detta rum som han lämnar för alltid.

Bilderna: Den ställda klockan, den packade väskan, kavajen som är upphängd på stolen och den sovandes ansikte som förändras har under de tio åren som de har funnits i mitt undermedvetna ständigt arbetat sig upp till ytan i olika sammanhang. Ofta bara som meningslösa tankar i olika sammanhang, men också som meningsfulla bakgrundsfraser till upplevelser av förvånande olikartad karaktär: När människor har dött eller när min syster tog studenten och skulle flytta hemifrån har bilderna funnits där. Väskan står packad och ansiktet har förändrats.

Bilderna härstammar från surrealistiskt måleri, personligen knyter jag flera av dem till Halmstadsgruppens Erik Olsons målning Den borgeliga moralen i skriftestol från 1937. Både kavajen och väckarklockan finns där, möjligen också det sovande ansiktet men i surrealistisk tradition framställt som en serie hyllor eller lådor i vilka individens personlighet är lagrad. Förutom en enastående bild fungerar den som ett utmärkt komplement till texten. Eller tvärtom: Dikten utgör ett utmärkt komplement till målningen, som i rimlighetens namn skapades först.

Jag kommer att följa Gunnar Ekelöfs diktarskap ännu en lång tid. Det är alltför varierat och mångfacetterat för att göra sig av med. Dessutom rymmer det mycket jag inte begriper, sådant fascinerar mer än det fullständigt begripliga. Jag tror att Resenär kommer att följa mig åtskilliga år, om inte annat som en vag röst långt bak i medvetandet: "Hans väckarklocka är ställd hans väska står färdigpackad Se hur den sovandes ansikte förändras".