Viktor Rydbergs Tomten

Jämte Julevangeliet är sannolikt Viktor Rydbergs Tomten den dikt som läses mest under julhelgen. Paradoxalt nog handlar inte dikten om julen just utan om det naturväsen som så småningom skulle bli synonymt med julen. Tomten är inte ett helt gott väsen i svensk folktro. Den hjälper visserligen till i ladugårdar och uthus men den är främst djuren till gagn. Människorna måste hålla sig väl med tomten, de får varken misskreditera honom eller missköta djuren på gården, då utvecklas tomten till en mäktig motståndare som förstör allt vad människorna byggt upp. I det vidskepliga Bondesverige förde följaktligen tomten respekt med sig.

Det är i den traditionen som Viktor Rydberg utvecklar sin tomte. Tomten i Rydbergs dikt är nämligen i första hand en existentiell grubblare. Han ställer sig själv inför en rad livsfrågor medan han sköter sina sysslor på gården. Inte heller tomten, trots sitt naturväsenskap, vet särskilt mycket mer än människorna om det transcendenta, också han ansätts av var människas grubblerier om livet efter döden och strävandenas syfte. Givetvis är det så dikten görs allmängiltig.

Ofta skalar man av dikten till att bara omfatta den första och sista strofen, på det sättet undviker man, eller förlorar snarare, grubblerierna som är diktens kärnpunkt. Den publicerades första gången i Ny illustrerad tidning 1881 och därefter har otaliga varianter av Rydbergs dikt dykt upp. På youtube kan man hitta några varianter, bland annat nedanstående filmatisering från 1941: Tomten: En vintersaga.

Del ett http://se.youtube.com/watch?v=SvYKCGy216g
Del två http://se.youtube.com/watch?v=qpvkLb1Wmlg&feature=related

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.