Om poesins situation i Sverige

Tillståndet för svensk poesi är märkligt. Den får oerhört stort utrymme i DN och SVD men det är just ingen som läser de faktiska verken. Trenden är snarast att poesin stryper sig själv. En människa kan inte strypa sig själv till döds, åtminstone inte med sina egna händer, men en företeelse kan göra sig själv så ointressant att den långsamt dör ut. Poesin är på god väg.

Det finns flera tendenser. Den 15 maj öppnade Bonniers en hemsida där poeter skulle publicera dikter och där en diskussion om poesin skulle föras med alla som ville. Man drog på stort. Det var en nystart för poesidebatten, den skulle föras ut i det offentliga rummet. Nå, hur gick det: Sedan sidan startade har 65 inlägg gjorts i 28 trådar. Den nyaste tråden skapades den 19 september. Intresset för poesi är aningen svalt, skulle man kunna konstatera.

I sin avhandling Poesifloden skriver litteratursociologen Åsa Warnqvist att en diktsamling som gavs ut på Bonniers 1976 i snitt sålde 1 704 exemplar. När kulturtidskriften Horisont försöker att undersöka hur stor motsvarande siffra år idag får de inget snitt men kan konstatera att av Bonniers elva utgivna diktböcker 1995 så klarade sig två böcker över 1 000 exemplar och två hamnade under 500 sålda exemplar. Ingen matematisk begåvning behövs för att konstatera att intresset svalnat betänkligt.

Nå, för att sluta sparka på den som redan ligger och försöka söka förklaringar istället.

En stor del av den nutida poesin uppfattas som konstig. Det finns skäl till det. En stor del av den nya poesin är konstig och vill vara konstig. Poeterna tycks inte bry sig om publiken utan sitter och skådar döda ting som de skriver om i sina dikter. Anna Hallberg är en central gestalt i den här strömningen. I hennes diktbok på era platser studerar hon ett golv. Intresset för denna studie är naturligtvis inte skyhög. Man kan förstå det. På liknande sätt studeras döda ting av en rad poeter. De är inte intresserade av sin publik. De är intresserade av ting som redan är döda.

Den här typen av poesi, skulle man kunna tro, är mumma för den cyniska poesirecensenten. Men inte. Tvärtom är recensionerna ganska krångliga försök att förstå vad det är poeten pysslar med och vilka förtjänster dikterna kan ha. Ofta anar man som läsare att recensenten inte riktigt begriper vad som är i görningen men ytterst få vågar kritisera, vilket naturligtvis gör att också recensionerna blir smulan löjeväckande och avskärmande. Man tenderar nämligen att intellektualisera sin brist på förståelse. Smaka på den här störtfloden av krångliga ord:

"På den vägen är det i detta lika lingvistiskt ekvilibristiska som språkmaterialistiskt dekonstruerande och syntaxbrottsliga verk." bedömer Jan Karlsson i Corren David Vikgrens Inomhuslektionen.

"En identitetstematik – i början talas om ”du-du” och ”du-jaget”, i slutet om ”du-jaget” och ”jag-jaget” – antyder en process som kanske leder fram till något slags närvaro i det egna jaget via ledmotiv av olika slag: ett brott med skuldproblematik, ett spel mellan kropp och kappa, som möjligen grovt tolkat representerar tanke och uttryck, en sönderslagen syltburk, en skadad fot, nakna plattityder." menar Tom Hedlund om Helena Erikssons De, bara

När även recensenterna tycks misslyckas i sökandet efter begripligt språk att beskriva verken med är det naturligt att människor som mest söker sig en stunds underhållning eller kanske att för en stund se världen med någon annans ögon, flyr fältet.

Problemet är att poesi av den här typen är tongivande i Sverige, alltså en typ av poesi som är ytterst svårbegriplig och bara skriven för en liten grupp människor. Poesin kännetecknas av att den nästan bara är språk och inte alls innehåll. En handfull poeter och litteraturvetare har lyckats tillskansa sig nyckelpositioner vilket har gjort dem oerhört mäktiga. De har därför kunnat likrikta poesin in ett obegripligt navelskåderi, vilket lett till att ointresset poeterna stoltserar med gentemot sin publik motsvaras av publikens ointresse för poeternas skådande av sina egna navlars luddigheter. Paradoxalt nog är mainstreampoesin i Sverige samtidigt den grupp som uttrycker sitt förakt för mainstreampoesi.

Bör inte en sådan rörelse förtjäna självdöd?

Problemet med poesin är att det kommer fram excellenta diktsamlingar också. Johan Jönssons studie av äldrevårdens obegripliga grymhet i Efter arbetsschema är en viktig bok som inte bara berör några specialintressenter utan som bör läsas av alla i samhället. Och kan läsas av alla. Problemet är att Jönsson är poet och därmed klassas som obegriplig redan på förhand. Hans bok kommer sorgligt nog att förbli oläst av de som är i störst behov av den till följd av kulturklimatet som ovan beskrivits snarare än till följd av bokens inneboende kvaliteter.

Genom att avskärma sig från sin publik har alltså den nutida poesin sett till att även angelägna studier förblir olästa. Det är mycket sorgligt.

Hur skulle det här kunna avhjälpas?

Vad vi efterlyser är först och främst en rakare kritik som inte bara maler begrepp utan som också tar in läsaren i sina resonemang. Om en kritiker inte förstår vad som pågår i en diktsamling är det okej att konstatera det istället för att intellektuelisera sin oförståelse. Den här typen av bredare debatt behöver ett forum, en platt form där naturligtvis experimentell poesi kan diskuteras men där också mer traditionella eller rent populära former får plats.

Också utgivningen behöver ändra inriktning. Det enda förlag som genom sin poesiutgivning går med vinst är W & W som satsar på ung och uttrycksfull poesi. Det är ingen slump att de tre augustnominerade poesiböckerna från Frostenson, Öijer och Byggmästar kommer från just det förlaget. Varför inte skapa en huvudfåra inom poesin med sådan poesi som människor i allmänhet gillar och låta de som experimenterar med språket vara en nog så viktig biflod?