Vårt nya rum i webbsfären heter www.popularpoesi.se. Tidningsformen kommer att bli tydligare där, med jämna mellanrum kommer det att dyka upp artiklar och introduktioner till poesivärlden. Det första numret är på gång, det kommer att bestå av godbitar från bloggen som putsats upp. Hemsidenoviser som vi är behöver vi bli varma i kläderna.
Här kommer framledes bara kortare tips och notiser att presenteras.
Titta in till oss på www.popularpoesi.se efter helgen.
torsdag 20 augusti 2009
söndag 16 augusti 2009
St Paul´s Chapel
Mitt emot Ground Zero står St Paul´s Chapel. Den byggdes 1766 och är den äldsta byggnaden på Manhattan som använts från uppförandet. Just att den gamla kyrkan står kvar är något av ett under eftersom World Trade Centers två torn kolapsade på andra sidan gatan. Församlingen tog snabbt itu med efterarbetet och utvecklades till ett center för hjälparbetare. Brandmän och frivilliga kunde gå in och få mat och en kort stunds sömn i kyrkan. Än idag finns minnena bevarade från september 2001. Stolen där George Washington satt och bad tycks i sammanhanget mindre angelägen. Under arbetet användes den som vilostol där de frivilliga fick sina fötter masserade.
11 september satte djupa spår i USA, kanske är det därför som en hel del dikter skrevs om händelsen. Poeter utgick helt enkelt från kalabaliken och skräcken och skapade. Först var Bruce Springsteen, givetvis. Efter hand kom andra verk. Chester Johnson uppmärksammar just St Paul´s Chapel i sin dikt med samma namn:
St. Paul´s Chapel
It stood. Not a window broken. Not a stone dislodged.
It stood when nothing else did.
It stood when terrorist brought September down.
It stood among myths. It stood among ruins.
To stand was its purpuse, long line proves that.
It stands, and around it now, a shrine of letters,
poems, acrostics, litter of the heart.
It is the standing people want:
To grieve, serve and tend
celebrating the lasting stone of St. Paul´s Chapel.
And deep into its thick breath, the largest banner
fittingly frpn Oklahoma climbs heavenward
with hands as stars, hands as stripes, hands as flag;
and a rescuer reaches for stuffed toy
to collect a touch;
and George Washington´s pew doesn´t go unused.
Charity fills a hole or two.
It stood in place of other sorts.
It stood when nothing else could.
The great hade fallen, as the brute hardware came down.
It stood.
11 september satte djupa spår i USA, kanske är det därför som en hel del dikter skrevs om händelsen. Poeter utgick helt enkelt från kalabaliken och skräcken och skapade. Först var Bruce Springsteen, givetvis. Efter hand kom andra verk. Chester Johnson uppmärksammar just St Paul´s Chapel i sin dikt med samma namn:
St. Paul´s Chapel
It stood. Not a window broken. Not a stone dislodged.
It stood when nothing else did.
It stood when terrorist brought September down.
It stood among myths. It stood among ruins.
To stand was its purpuse, long line proves that.
It stands, and around it now, a shrine of letters,
poems, acrostics, litter of the heart.
It is the standing people want:
To grieve, serve and tend
celebrating the lasting stone of St. Paul´s Chapel.
And deep into its thick breath, the largest banner
fittingly frpn Oklahoma climbs heavenward
with hands as stars, hands as stripes, hands as flag;
and a rescuer reaches for stuffed toy
to collect a touch;
and George Washington´s pew doesn´t go unused.
Charity fills a hole or two.
It stood in place of other sorts.
It stood when nothing else could.
The great hade fallen, as the brute hardware came down.
It stood.
fredag 7 augusti 2009
The Best American Poetry
Efter att ha varit i New York några dagar kommer jag i samspråk om poesi i bokhandeln Barnes and Noble. Jag frågar expediten hur den nya amerikanska poesin ser ut. Det verkar konfundera honom. Eftersom jag har mindervärdeskomplex för min engelska förklarar jag att jag är intresserad av generella drag, hur de skriver liksom. Expediten förklarar att han är väldigt förjust i Robert Frost och nämner i förbifarten en hel del andra poeter, men konstaterar att de ju inte direkt är nya. Efter att ha övervägt mig några sekunder tar han upp en walkie talkie (antar jag i alla fall) och anropar en annan expedit.
Den nya expediten är svettig och lite astmatisk men visar mig till en hylla med antologier. The Best American Poetry 2008. Det är ungefär vad jag far efter, men eftersom jag inte kan låta bli frågar jag också den nya expediten hur den unga generationen poeter i USA skriver. Även den här expediten blir konfunderad. Återigen drabbas jag av någon typ av rädsla att inte göra mig förstådd och förklarar vad jag egentligen är nyfiken på. Återigen värderas min trovärdighet. Den nya expediten förklarar att rim och rytm inte finnns längre och att man skriver berättande dikter, ungefär som man alltid gjort. "Läs den där så får du se" tycks försäljaren i henne mena.
Det är inte mycket till samtal men det är vad som åstadkoms.
The Best American Poetry är en serie med årets största poetiska verk i USA. David Lehman började ge ut bokserien 1988 och böckerna sägs vara signifikativa för den moderna amerikanska poesin. Frågan är hur den ser ut, vad finns för signifikanter?
Vad som förvånar en svensk poesiläsare är den textmässiga närheten till prosan. Texten är inte sprängd och tillbakaslängd på boksidorna som i Sverige utan har behållit en stor del av sin meningsbyggnad. Raderna är brutna och rim och rytm är som konstaterats borta. Diktarna vill förmedla en berättelse, inte sällan någon typ av sensmoral. En hel del av dikterna är skrivna i tredjeperson med anonyma "han" och "hon" som karaktärer. Det handlar alltså till stor del om rolldiktning.
Även om berättelsen ibland är splittrad i bilder, kan dessa ganska enkelt pusslas ihop till en helhet. Det finns en relativ begriplighet i dikterna. Bilderna är tydliga och förmedlar en känsla eller ett skeende. Allusioner är ganska frekvent förekommande men de kommer från allmänna källor som bibeln eller välkända klassiker. Den som läser hänger lätt med, även om han (läs jag) inte är språkligt fullkomligad.
Att den talade dikten har haft större inflytande här är uppenbart. Dessutom tycker jag mig upptäcka en tradition som springer från Whitman, går över beat-poeterna och landar i den berättande sången med Bob Dylan som främsta namn. En gissning är att några av de mer konstnärligt sinnade rapparna också har präglat den amerikanska poesin.
I det större, ledande landet förväntar man sig ledande, nydanande poesi. Säga vad man vill om poeterna i Sverige, men de stökar till det och skapar därmed något fullständigt nytt och eget. Personligen tycker jag att den teoretiska diktningen (med det menar jag diktning som har en intressantare teoretiskt grepp än konkret diktframställning. Språkmaterialismen är ett typiskt exempel.) ofta är intetsägande, men den kreerar en form, stilfigurer, en konstart som är användbar för att framställa den verkligt intressanta poesin. Nackdelen är onekligen att ytterst få idds läsa poesi eftersom den förutsätts vara obegriplig.
En större marknad för poesi tycks finnas i New York. Där det i Sverige finns enstaka hyllmeter i bokhandlarna finns här fyra, fem hyllor med poesi, framför allt satsas på den klassiska: Homeros, Dante och Shakespeare får i affärerna en meter var. Men även nyare poeter finns lättillgängliga. Bokhandlarna har dessutom ett hyfsat urval av poesitidskrifter och det finns möjlighet att fika och gratisläsa dem, vilket är oerhört generöst. Klimatet för poesi i USA, om det alls är möjligt att generalisera från New York, verkar således vara mer vänt mot allmänheten och varje människas läsande.
The Expulsion av Katha Pollitt är ett ganska bra exempel på typisk amerikansk diktning.
The Expulsion
Adam was happy -- now he had someone to blame
for everything: shipwrecks, Troy,
the gray face in the mirror.
Eve was happy -- now he would always need her.
She walked on boldly, swaying her beautiful hips.
The serpent admired his emerald coat,
the Angel burst into flamea
(he'd never approved of them, and he was right).
Even God was secretly pleased: Let
History begin!
The dog had no regrets, trotting by Adam's side
self-importantly, glad to be rid
of the lion, the toad, the basilisk, the white-footed mouse,
who were also happy and forgot their names immediately.
Only the Tree of Knowledge stood forlorn,
its small hard bitter crab apples
glinting high up, in a twilight of black leaves.
How pleasant it had been, how unexpected
to have been, however briefly,
the center of attention.
Den nya expediten är svettig och lite astmatisk men visar mig till en hylla med antologier. The Best American Poetry 2008. Det är ungefär vad jag far efter, men eftersom jag inte kan låta bli frågar jag också den nya expediten hur den unga generationen poeter i USA skriver. Även den här expediten blir konfunderad. Återigen drabbas jag av någon typ av rädsla att inte göra mig förstådd och förklarar vad jag egentligen är nyfiken på. Återigen värderas min trovärdighet. Den nya expediten förklarar att rim och rytm inte finnns längre och att man skriver berättande dikter, ungefär som man alltid gjort. "Läs den där så får du se" tycks försäljaren i henne mena.
Det är inte mycket till samtal men det är vad som åstadkoms.
The Best American Poetry är en serie med årets största poetiska verk i USA. David Lehman började ge ut bokserien 1988 och böckerna sägs vara signifikativa för den moderna amerikanska poesin. Frågan är hur den ser ut, vad finns för signifikanter?
Vad som förvånar en svensk poesiläsare är den textmässiga närheten till prosan. Texten är inte sprängd och tillbakaslängd på boksidorna som i Sverige utan har behållit en stor del av sin meningsbyggnad. Raderna är brutna och rim och rytm är som konstaterats borta. Diktarna vill förmedla en berättelse, inte sällan någon typ av sensmoral. En hel del av dikterna är skrivna i tredjeperson med anonyma "han" och "hon" som karaktärer. Det handlar alltså till stor del om rolldiktning.
Även om berättelsen ibland är splittrad i bilder, kan dessa ganska enkelt pusslas ihop till en helhet. Det finns en relativ begriplighet i dikterna. Bilderna är tydliga och förmedlar en känsla eller ett skeende. Allusioner är ganska frekvent förekommande men de kommer från allmänna källor som bibeln eller välkända klassiker. Den som läser hänger lätt med, även om han (läs jag) inte är språkligt fullkomligad.
Att den talade dikten har haft större inflytande här är uppenbart. Dessutom tycker jag mig upptäcka en tradition som springer från Whitman, går över beat-poeterna och landar i den berättande sången med Bob Dylan som främsta namn. En gissning är att några av de mer konstnärligt sinnade rapparna också har präglat den amerikanska poesin.
I det större, ledande landet förväntar man sig ledande, nydanande poesi. Säga vad man vill om poeterna i Sverige, men de stökar till det och skapar därmed något fullständigt nytt och eget. Personligen tycker jag att den teoretiska diktningen (med det menar jag diktning som har en intressantare teoretiskt grepp än konkret diktframställning. Språkmaterialismen är ett typiskt exempel.) ofta är intetsägande, men den kreerar en form, stilfigurer, en konstart som är användbar för att framställa den verkligt intressanta poesin. Nackdelen är onekligen att ytterst få idds läsa poesi eftersom den förutsätts vara obegriplig.
En större marknad för poesi tycks finnas i New York. Där det i Sverige finns enstaka hyllmeter i bokhandlarna finns här fyra, fem hyllor med poesi, framför allt satsas på den klassiska: Homeros, Dante och Shakespeare får i affärerna en meter var. Men även nyare poeter finns lättillgängliga. Bokhandlarna har dessutom ett hyfsat urval av poesitidskrifter och det finns möjlighet att fika och gratisläsa dem, vilket är oerhört generöst. Klimatet för poesi i USA, om det alls är möjligt att generalisera från New York, verkar således vara mer vänt mot allmänheten och varje människas läsande.
The Expulsion av Katha Pollitt är ett ganska bra exempel på typisk amerikansk diktning.
The Expulsion
Adam was happy -- now he had someone to blame
for everything: shipwrecks, Troy,
the gray face in the mirror.
Eve was happy -- now he would always need her.
She walked on boldly, swaying her beautiful hips.
The serpent admired his emerald coat,
the Angel burst into flamea
(he'd never approved of them, and he was right).
Even God was secretly pleased: Let
History begin!
The dog had no regrets, trotting by Adam's side
self-importantly, glad to be rid
of the lion, the toad, the basilisk, the white-footed mouse,
who were also happy and forgot their names immediately.
Only the Tree of Knowledge stood forlorn,
its small hard bitter crab apples
glinting high up, in a twilight of black leaves.
How pleasant it had been, how unexpected
to have been, however briefly,
the center of attention.
söndag 12 juli 2009
Alsters herrgård
Under en kortare roadtrip var jag på Gustaf Frödings födelsegård Alsters herrgård utanför Karlstad i slutet av juni månad. Förutom att platsen är smått bedårande har rummen i mangårdsbyggnadens övervåning inretts kronologiskt efter Gustaf Frödings liv. Även om hela möblemanget inte härstammade från poeten själv hade man gett platsen en atmosfär som jag föreställer mig är tidstypisk och faktiskt genuin.
Rundvisningen var biografiskt upplagd, men hade givetvis inslag av poetens diktning. Bland annat skalderades Guitarr och dragharmonika som av olika vetare ses som en dikt som avspeglar Frödings personliga läggning. Vi fick se bilder där poeten tillsammans med Heidenstam och Albert Engström står i bara mässingen för att provocera omgivningen eller klär varandra i sjögräs och skriker att de är Apollon. Andra detaljer som livade upp rundvandringen och gjorde den värd sitt pris var att ett av rummen var klädd i en originaltapet från Paris som Frödings far hade köpt. Det är de mycket små detaljerna som gör upplevelsen.
GITARR OCH DRAGHARMONIKA
Två grannar jag har i min boning
- den ene är sentimental
- jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till gitarr.
- Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
- Man tröttnar att lyssna på sådant!
- och dock har jag vant mig därvid;
den ene han liknar min nutid
den andre min gångna tid.
Och stundom, när ledsnad mig trycker
och dagen mig tycks för lång,
jag präntar och sätter i noter
små stumpar av bägges sång.
Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,
så kommer det av, att gitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.
Rundvisningen var biografiskt upplagd, men hade givetvis inslag av poetens diktning. Bland annat skalderades Guitarr och dragharmonika som av olika vetare ses som en dikt som avspeglar Frödings personliga läggning. Vi fick se bilder där poeten tillsammans med Heidenstam och Albert Engström står i bara mässingen för att provocera omgivningen eller klär varandra i sjögräs och skriker att de är Apollon. Andra detaljer som livade upp rundvandringen och gjorde den värd sitt pris var att ett av rummen var klädd i en originaltapet från Paris som Frödings far hade köpt. Det är de mycket små detaljerna som gör upplevelsen.
GITARR OCH DRAGHARMONIKA
Två grannar jag har i min boning
- den ene är sentimental
- jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till gitarr.
- Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
- Man tröttnar att lyssna på sådant!
- och dock har jag vant mig därvid;
den ene han liknar min nutid
den andre min gångna tid.
Och stundom, när ledsnad mig trycker
och dagen mig tycks för lång,
jag präntar och sätter i noter
små stumpar av bägges sång.
Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,
så kommer det av, att gitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.
torsdag 9 juli 2009
Heidenstam 150 år
I måndags var det 150 år sedan Verner von Heidenstam föddes på sitt gods Övralid. Precis som många andra klassiska poeter har hans värde varierat oerhört över tiden. En hel del unga författare och poeter säger sig ha läst och tagit intryck av hans diktning, vilket borgar för att han kommer att hålla sig levande och aktuell ytterligare en tid. Kanske är det mest kända stycket det som Göran Persson ofta citerar: "Jag längtar hem sen åtta långa år. / I själva sömnen har jag längtan känt. / Jag längtar hem. Jag läntar var jag går / - men ej till människor! Jag längtar marken, / jag längtar stenarna där barn jag lekt."
Han är dessutom en av få svenska nobellpristagare i litteratur. 1916 erhöll han priset som den andra svensk som fått priset, Selma Lagerlöf fick det redan 1909.
Vid en genomläsning av hans verk slår det mig hur bra somligt håller och hur mossigt och fjärran annat verkar. Det storvulna nationalistiska tycks, tack och lov, ha gått ur tiden, medan det är de små vardagligare betraktelserna, som den Persson har fastnat för, som har förmågan att stanna hos läsaren.
Vill du smaka mer på Heidenstam finns hans verk på projekt runeberg. 2006 gavs också en samlingsvolym med hans diktning ut.
Han är dessutom en av få svenska nobellpristagare i litteratur. 1916 erhöll han priset som den andra svensk som fått priset, Selma Lagerlöf fick det redan 1909.
Vid en genomläsning av hans verk slår det mig hur bra somligt håller och hur mossigt och fjärran annat verkar. Det storvulna nationalistiska tycks, tack och lov, ha gått ur tiden, medan det är de små vardagligare betraktelserna, som den Persson har fastnat för, som har förmågan att stanna hos läsaren.
Vill du smaka mer på Heidenstam finns hans verk på projekt runeberg. 2006 gavs också en samlingsvolym med hans diktning ut.
söndag 5 juli 2009
Glimtar i poesivardagen
Mycket poesi är det, t.ex. i tidskriften Horisont där jag jobbar som redaktör. I nästa nummer nyskrivet av Solja Krapu, Lars Huldén och Björn Gustavsson m.fl.
Mest kul av 2009 års böcker hittills (har inte fått hem alla) är nog Anna Mattssons Gränsglaset och Elise Ingvarssons Ett förslag. Gränsglaset köpte jag in till biblioteket i Åkers Styckebruk där jag jobbar och den lånades ut omedelbart jag satte den på hyllan. Det rör sig i båda fallen om riktigt starka dikter som vågar punktmarkera livets smärtpunkter.
Annars är det mycket av årets poesi som känns bekant och som inte förmår engagera mig (lite uttråkad). Ett undantag är dock Hans Boijs Svenska sviter som är en vidräkning med den svenska samtiden, som fortsätter där Boijs poesi slutade på 70-talet (med Skrivbordslådan eller Kotakt med yttervärlden). Fast nu ännu bättre och ännu tjockare (diktsamlingen är på 267 sidor)....
Mest kul av 2009 års böcker hittills (har inte fått hem alla) är nog Anna Mattssons Gränsglaset och Elise Ingvarssons Ett förslag. Gränsglaset köpte jag in till biblioteket i Åkers Styckebruk där jag jobbar och den lånades ut omedelbart jag satte den på hyllan. Det rör sig i båda fallen om riktigt starka dikter som vågar punktmarkera livets smärtpunkter.
Annars är det mycket av årets poesi som känns bekant och som inte förmår engagera mig (lite uttråkad). Ett undantag är dock Hans Boijs Svenska sviter som är en vidräkning med den svenska samtiden, som fortsätter där Boijs poesi slutade på 70-talet (med Skrivbordslådan eller Kotakt med yttervärlden). Fast nu ännu bättre och ännu tjockare (diktsamlingen är på 267 sidor)....
tisdag 9 juni 2009
Tips: Nässjö poesifestival
Som ni alla troligen redan vet så startar Nässjö poesifestival den 11 juni (nu på torsdag) och håller på i dagarna tre. Programmet är fullt av intressanta poeter som både resonerar om skrivandet och poesin i allmänhet och läser upp sina verk. Några personliga favoriter som framträder är Lennart Sjögren, Viktor Johansson och Thomas Tidholm.
Ytterligare information finns på www.poesifestivalen.nu
Ytterligare information finns på www.poesifestivalen.nu
lördag 18 april 2009
Komiker och poesi
Tycka vad man vill om företeelsen men det tycks som att komiker har en extraordinär förmåga att nå människor, också inom poesins sfär. Under en lång tid låg Fredrik Lindströms Jag är en sån som bara vill ligga med dig högt upp på försäljningslistorna och just i skrivandets stund gör den italienska skådespelaren och komikern Roberto Benigni succé med en serie uppläsningar av Dante Alghieris Den gudomliga komedin.
Det började kvällen före julaftonen 2002. Den italienska teven kablade i vanlig ordning ut sång, dans och lättklätt för att underhålla sin julaftonsväntande publik. Då dök Roberto Benigni upp. Han började på sedvanligt vis med att förlöjliga makthavarna men övergick till att recitera Dante Alghieris komedi, den sista sången. Terzinerna flödade och levandegjordes genom skådespelarens röst och när han var klade har ett nytt fenomen fötts.
Dagen efter hyllades han för sin tolkning. Framträdadets komiska kvaliteter ignorerades, men tolkningen av nationalskalden Dante var utöver det vanlliga. Skådespelaren gjorde de närmaste åren en rad uppläsningar, en särskild show "Tutto Dante" och släpper en dvd-box. Han blev rockstjärna. På Dante. Nu är Roberto Benigni på turné runt om i världen: De europeiska storstäderna, USA och Sydamerika. Med Dante!
Vilka svenska poeter hade kunnat skapa en sådan rörelse? Givetvis är Dante i ett globalt perspektiv, som det heter, större än alla svenska poeter tillsammans, frågan är snarast hur denna enorma nyfikenhet på en poet skulle kunna skapas ens som en företeelse begränsad till Sverige. Trots att Nicolas Dunger tar Edith Södergran till sitt hjärta och ger ut en skiva med hennes texter och Sofia Karlsson tar sig an Dan Andersson skapas inget större sug efter poeterna.
Att nöja sig med att ganska många ändå lyssnade på de två skivorna verkar futtigt ur Roberto Benignis Danteperspektiv...
Det började kvällen före julaftonen 2002. Den italienska teven kablade i vanlig ordning ut sång, dans och lättklätt för att underhålla sin julaftonsväntande publik. Då dök Roberto Benigni upp. Han började på sedvanligt vis med att förlöjliga makthavarna men övergick till att recitera Dante Alghieris komedi, den sista sången. Terzinerna flödade och levandegjordes genom skådespelarens röst och när han var klade har ett nytt fenomen fötts.
Dagen efter hyllades han för sin tolkning. Framträdadets komiska kvaliteter ignorerades, men tolkningen av nationalskalden Dante var utöver det vanlliga. Skådespelaren gjorde de närmaste åren en rad uppläsningar, en särskild show "Tutto Dante" och släpper en dvd-box. Han blev rockstjärna. På Dante. Nu är Roberto Benigni på turné runt om i världen: De europeiska storstäderna, USA och Sydamerika. Med Dante!
Vilka svenska poeter hade kunnat skapa en sådan rörelse? Givetvis är Dante i ett globalt perspektiv, som det heter, större än alla svenska poeter tillsammans, frågan är snarast hur denna enorma nyfikenhet på en poet skulle kunna skapas ens som en företeelse begränsad till Sverige. Trots att Nicolas Dunger tar Edith Södergran till sitt hjärta och ger ut en skiva med hennes texter och Sofia Karlsson tar sig an Dan Andersson skapas inget större sug efter poeterna.
Att nöja sig med att ganska många ändå lyssnade på de två skivorna verkar futtigt ur Roberto Benignis Danteperspektiv...
fredag 10 april 2009
Wislawa Sztmborskas Oväntat sammanträffande
Jag är i Krakow på toleransresa tillsammans med en grupp elever som läser historia c på gymnasienivå. Vi har varit på rundtur i Auschwitz hela dagen och under eftermiddagen fram till kvällningen har jag stulit mig egentid. På Kafé Europejska i Krakow sitter jag ensam och läser passande nog nobellpristagerskan Wislawa Szymborskas dikter.
Över den judiska stadsdelen Kazimierz har jag gått förbi borgen Wawel och nått torget. Hela tiden undrar jag var hon bor, Wislawa Szymborska och om jag ens skulle känna igen henne om jag såg henne bland de andra gamla polska damerna. Kontrasterna är så frapperande, de sotiga, förfallna fasaderna bredvid helt moderna byggnadskomplex. På samma sätt tycks det vara med människorna.
Det som blir belyst i Szymborskas diktning är nästan alltid det allmänmänskliga. På Kafé Europejska slår det mig hur väl hon belyser min oförmåga att kallprata med människor, hur jag ständigt försöker att göra mig bättre än jag är och hur de jag pratar med också tenderar att göra sig bättre än de är vilket leder till att två ofarliga människor blir stående och utbyter artigheter, istället för att föra ett viktigt och intressant samtal som de inte riktigt så lyckade människor vi är.
Oväntat sammanträffande
Vi är så vänliga mot varandra!
Vi säger: trevligt att råkas efter alla år.
Våra tigrar dricker mjölk.
Våra hökar går till fots.
Våra hajar drunknar i vattnet.
Våra vargar gäspar i öppen bur.
Våra ormar har skakat av sig sina blixtar,
aporna sina infall, påfåglarna sina fjädrar.
Fladdermössen har för länge sedan flugit ur vårt hår.
Vi tystnar mitt i en mening
vanmäktigt leende.
Våra människor
kan inte tala med varandra.
Över den judiska stadsdelen Kazimierz har jag gått förbi borgen Wawel och nått torget. Hela tiden undrar jag var hon bor, Wislawa Szymborska och om jag ens skulle känna igen henne om jag såg henne bland de andra gamla polska damerna. Kontrasterna är så frapperande, de sotiga, förfallna fasaderna bredvid helt moderna byggnadskomplex. På samma sätt tycks det vara med människorna.
Det som blir belyst i Szymborskas diktning är nästan alltid det allmänmänskliga. På Kafé Europejska slår det mig hur väl hon belyser min oförmåga att kallprata med människor, hur jag ständigt försöker att göra mig bättre än jag är och hur de jag pratar med också tenderar att göra sig bättre än de är vilket leder till att två ofarliga människor blir stående och utbyter artigheter, istället för att föra ett viktigt och intressant samtal som de inte riktigt så lyckade människor vi är.
Oväntat sammanträffande
Vi är så vänliga mot varandra!
Vi säger: trevligt att råkas efter alla år.
Våra tigrar dricker mjölk.
Våra hökar går till fots.
Våra hajar drunknar i vattnet.
Våra vargar gäspar i öppen bur.
Våra ormar har skakat av sig sina blixtar,
aporna sina infall, påfåglarna sina fjädrar.
Fladdermössen har för länge sedan flugit ur vårt hår.
Vi tystnar mitt i en mening
vanmäktigt leende.
Våra människor
kan inte tala med varandra.
lördag 14 mars 2009
Tips
En ny diktbok av Ann Jäderlund har just kommit ut. Namnet är smått rekordartat i längd och originalitet: "Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar". Förhoppningsvis är också innehållet rekordartat, åtminstone i originalitet...
tisdag 10 februari 2009
Läsardikt: Ida Nyströms Livsöden skrivna i taket
Den första läsardikten är skriven av Ida Nyström. Hon är 21 år och bor i Växjö.
livsöden skrivna i taket
tycker om att vila ögonen
i taket
låta varje flaga av färgen
berätta sin historia
om forna hyresgäster
följa de många spräckliga
spruckna
linjerna
med mållös blick
ana de en gång övermålade partierna
någon någon gång strukit över
kanske för att dölja sprickorna
i sitt eget
liv
ja, jag har
betraktat mången tak
i mitt levernes dagar
och därför
tagit del av otaliga
flagor
av tidigare boendes
öden
livsöden skrivna i taket
tycker om att vila ögonen
i taket
låta varje flaga av färgen
berätta sin historia
om forna hyresgäster
följa de många spräckliga
spruckna
linjerna
med mållös blick
ana de en gång övermålade partierna
någon någon gång strukit över
kanske för att dölja sprickorna
i sitt eget
liv
ja, jag har
betraktat mången tak
i mitt levernes dagar
och därför
tagit del av otaliga
flagor
av tidigare boendes
öden
En inledande fråga är naturligtvis varför betraktandet av taket blir intressant? Poeten låter taket och dess sprickor glida och bli något mer. Samtidigt som det är ett ting blir det också en symbol för livet som sådant. Det som betraktas är alltså inte ett dött tak utan människors liv och sprickbildningar vilket laddar texten med spänning. Tanken att tidigare boendes livsöden på något sätt har satt avtryck i taken och i efterhand kan iakttas är fascinerande och fantasifull. Även att låta tanken utvecklas genom dikten och långsamt förtydligas gör att läsningen laddas.
I modernistisk tradition låts bokstäverna vara små och ingen interpunktion är utsatt. Ibland närmar sig texten vedertagna uttryck, men utan att gå över i schabloner. En språklig finess är de ljudlika partierna: "följa de spräckliga /spruckna linjerna [...]", "mållös blick" som på nästkommande rad synkroniseras med "övermålade partier". Också det jag ser som textens svaghet ligger i språket: Sista strofens ålderdomliga uttryck: "levernes" och "mången" känns osmidiga i sitt sammanhang och bryter mot språkets tidigare smidighet. Också att ögonen "vilar i taket" istället för på är en mindre miss.
Sammantaget består dikten av en fascinerande tanke och metafor som tar tag om livet och ett språk som möjligen kan bearbetas lite men som till större delen fungerar utmärkt.
måndag 9 februari 2009
Internationell poesisatsning av W & W
Enligt lördagens DN ska Wahlström & Widstrand satsa på en serie med utländsk poesi. Ett råd bestående av så anrika namn som Magnus William-Olsson, Aase Berg, Helene Eriksson, Helene Atterling och Aris Fioretos ska vaska fram internationella samtidspoeter av betydelse. Två volymer/författare per år ska produceras av förlaget.
Xi Chuan, en kinesisk poet, är den förste att få ett urval av sina dikter översatta och publicerade i Ansikte och historia. Också den mexikanska poeten Gloria Gervitz Migrationer får inleda serien.
Tanken är att serien ska introducera möten mellan svenska och internationella poeter där det är dikten i sig som står i centrum, inte poetens samtidsroll eller de krassa ekonomiska förutsättningarna för poesiskrivande.
Givetvis är initiativet lysande och fyller ett tomrum på den svenska poesiscenen. Lite sorgligt, men talande är att mindre förlag där en hel del internationell poesi översätts och publiceras aldrig får den uppmärksamhet som de större förlagen skaffar sig.
Xi Chuan, en kinesisk poet, är den förste att få ett urval av sina dikter översatta och publicerade i Ansikte och historia. Också den mexikanska poeten Gloria Gervitz Migrationer får inleda serien.
Tanken är att serien ska introducera möten mellan svenska och internationella poeter där det är dikten i sig som står i centrum, inte poetens samtidsroll eller de krassa ekonomiska förutsättningarna för poesiskrivande.
Givetvis är initiativet lysande och fyller ett tomrum på den svenska poesiscenen. Lite sorgligt, men talande är att mindre förlag där en hel del internationell poesi översätts och publiceras aldrig får den uppmärksamhet som de större förlagen skaffar sig.
lördag 24 januari 2009
Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar
Senaste åren har det producerats mer självupplevda historier än någonsin. Det självupplevda är ofta halvdant skrivet och kräver högljutt att läsaren ska förstå hur hemskt skribenterna har haft det. Bitterheten skår igenom och blir tråkig samtidigt som författarna tycks arbeta fram känslomässiga höjdpunkter, men bara hos sig själva.
En bok som avviker från tendensen att avkräva sin läsare känsloengagemang är Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar. Den handlar om hur författaren ser sin far försvinna bort i senilitet och dör. Det storartade med boken är hur Pia Tafdrup behandlar ämnet. Hon redovisar vad som händer, hur fadern släpper in sin döda hund i rummet eller misstar dottern för sin fru, men avhåller sig från alla typer av pekpinnar och kommentarer. Istället används ett lättbegripligt men avancerat symbolspråk. Orden vägs. Hur meningarna satt samman och radbrytningarna fogats in tycks genom alla dikter vara oerhört noggrant avvägt. Kort sagt gör Pia Tafdrup inte för en sekund våld på den estetiska nivån i boken.
Upplevelsen av Tarkovskijs hästar blir därför oerhört stark. Läsaren behöver inga pekpinnar för att se det hemska, det finns där ändå, i situationerna som målas upp. De flesta som läser boken har säkerligen någon släkting som tonat bort i senilitet och förstår hur det är. SOm i dikten som heter "Nödrop":
Bron till igår är sprängd, min far
har inget minne av
att vi satte perenner i hans rabatt,
blommorna är ingenting, ett blankt negativ.
Han håller på att skriva
ett (imaginärt) brev,
för räkenskaperna stämmer inte.
- Far, du har redan
betalat vad som finns att betala.
Solen bränner -
jag ringer för att påminna om
att plantorna måste vattnas.
Hans (döda) bror
har begett sig ner till havet,
hans (döda) syster sitter säkert nu
på stranden i brisen,
hans (döda) mor
har också gått,
han är alldelese ensam...
- Man får inte bröva en människa
hennes hopp,
sa min far när jag var barn,
och vi diskuterade
livlögn eller ideell hänsyn.
Solen bränner -
han tänker också gå ner till stranden,
hans bror
har väntat länge.
Ska jag lyda detta kaos?
Bidra
med en tröstande lögn?
Min far är alldeles ensam...
Hans röst raspar mot
min trumhinna,
ett ymnigt snöfall ljuder tornhögt.
En bok som avviker från tendensen att avkräva sin läsare känsloengagemang är Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar. Den handlar om hur författaren ser sin far försvinna bort i senilitet och dör. Det storartade med boken är hur Pia Tafdrup behandlar ämnet. Hon redovisar vad som händer, hur fadern släpper in sin döda hund i rummet eller misstar dottern för sin fru, men avhåller sig från alla typer av pekpinnar och kommentarer. Istället används ett lättbegripligt men avancerat symbolspråk. Orden vägs. Hur meningarna satt samman och radbrytningarna fogats in tycks genom alla dikter vara oerhört noggrant avvägt. Kort sagt gör Pia Tafdrup inte för en sekund våld på den estetiska nivån i boken.
Upplevelsen av Tarkovskijs hästar blir därför oerhört stark. Läsaren behöver inga pekpinnar för att se det hemska, det finns där ändå, i situationerna som målas upp. De flesta som läser boken har säkerligen någon släkting som tonat bort i senilitet och förstår hur det är. SOm i dikten som heter "Nödrop":
Bron till igår är sprängd, min far
har inget minne av
att vi satte perenner i hans rabatt,
blommorna är ingenting, ett blankt negativ.
Han håller på att skriva
ett (imaginärt) brev,
för räkenskaperna stämmer inte.
- Far, du har redan
betalat vad som finns att betala.
Solen bränner -
jag ringer för att påminna om
att plantorna måste vattnas.
Hans (döda) bror
har begett sig ner till havet,
hans (döda) syster sitter säkert nu
på stranden i brisen,
hans (döda) mor
har också gått,
han är alldelese ensam...
- Man får inte bröva en människa
hennes hopp,
sa min far när jag var barn,
och vi diskuterade
livlögn eller ideell hänsyn.
Solen bränner -
han tänker också gå ner till stranden,
hans bror
har väntat länge.
Ska jag lyda detta kaos?
Bidra
med en tröstande lögn?
Min far är alldeles ensam...
Hans röst raspar mot
min trumhinna,
ett ymnigt snöfall ljuder tornhögt.
onsdag 21 januari 2009
Tips
I DN (2009-01-20) skriver Anders Cullhed om Obamas favoritpoet Elizabeth Alexander och om hur dennes poesi har blivit en del av den retorik som USA:s nya president använder. Bland annat konstateras att ögonblicket då Elizabeth Alexander läser upp sin dikt kommer att bli historiskt: Aldrig förr har så många människor samtidgt tagit del av en dikt.
lördag 3 januari 2009
Tips
Glöm inte att titta på Bruno K Öijers framträdande på Södra Teatern i Stockholm onsdagen den 14/1 i svt2 21:30. (Repriser den 16/1 och 17/1). I väntan på poetens framträdande i teve kan rekommenderas en inofficiell hemsida där flera av hans alster och framträdanden finns att avnjuta: www.brunok.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)