Nutida poesi har allt mer kommit att handla om komplicerade språkexperiment som bara en fåtalig elit är särskilt intresserad av. Samtidigt finns i Sverige en stor poetisk tradition som för ögonblicket är låst: Sånger, rytmiserad och rimmad poesi samt dikter som på allvar berör måste släppas fria så att människor kan ta del av dem. För att så småningom bli en papperstidsskrift har den här bloggen startats i syfte att presentera den populära poesin.

lördag 13 december 2008

W H Audens Begravningsblues

Poesi fungerar på många sätt som religion. Det är i livets avgörande stunder som man griper tag i poesin för att låta den uttrycka känslor som man har men som man själv inte är förmögen att formulera. Det finns därför mängder av dikter som avhandlar exempelvis födelse, bröllop eller död. Här kommer vi efter hand att etikettera bruksdikterna så att ni exempelvis kan trycka på etiketten "Begravningspoesi" och få upp en rad förslag på dikter som har med begravningar att göra.

En av de förnämsta dikterna i just den kategorin är W H Audens Begravningsblues. Om ni känner igen den är det troligen för att den blir uppläst på ett smått genialt sätt av John Hannah i filmen Fyra bröllop och en begravning och därigenom blev uppmärksammad över i prinicip hela västvärlden.

Från början bestod dikten av fem strofer och var en satir på sorgesånger skrivna till politiska ledare. Texten var en del av verspjäsen The Ascent of F6 som Auden skrev tillsammans med Christopher Isherwood och som publicerades första gången 1936. Efter en bearbetning återstod den första och andra strofen och textens slut låter antyda att den inte längre är ironiskt menad. Den omarbetade versionen skrev för att sjungas av sopranen Hedli Anderson och publicerades först 1938 i Audens diktbok Antoher Time som en av fyra dikter under namnet Four Cavaret Songs for Miss Hedli Anderson.

Begravningsblues
(Översättning Bengt Jangfeldt)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.


Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message HE IS DEAD,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my north, my south, my east and west
My working week and my Sunday rest
My noon. my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out everyone
Pack up the moon and dismantle the sun
Pour away the ocean and sweep up the world
For nothing now can ever come to any good



4 kommentarer:

Anonym sa...

Starkt, skär in i kroppen som bara poesi kan.
Peter Björkman

Myrina sa...

En otroligt vacker dikt! Och när jag läser originalet hör jag John Hannahs underbara accent...

Christer sa...

Alternativ svensk översättning:

Dyster begravning

Stoppa alla klockor, stäng av telefonen,
Hindra hunden från att skälla med ett saftigt ben,
Dämpa pianot och med dov trumma
Bär ut kistan, låt de sörjande komma.

Låt flygplan sörjande cirkla ovanför
Rista på himlen meddelandet HAN ÄR DÖD,
Sätt kräppkragar runt duvornas vita halsar,
Låt polisen bära svarta handskar.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt öst och mitt väst
Min arbetsvecka och min söndagsvila
Min dag, min natt, mitt tal, min sång;
Jag trodde att kärleken skulle vara för evigt: jag hade fel.

Stjärnorna behövs inte, släck dem alla
Packa ner månen och demontera solen
Häll bort havet och sopa upp världen
För ingenting kan från och med nu bli till något bra

Anonym sa...

Stanna alla klockor, avbryt telefonen,
hindra alla hundar från att yla under månen,
tysta instrumenten, låt sen kistan bäras ut
till trumman av ett hjärta som dunkar resolut

Nu skall flygplan cirkulera och irra runt i nöd
på himlen proklamera detta budskap: ”Han är död!”
Nu ska fåglar kläs i band, över gatorna och torgen
ska trafikljusen få färger som påminner om sorgen

Han var mitt nord, mitt syd, mitt väst, mitt öst, (mitt allt,)
mitt arbete, min vardag, min vila och min tröst,
min dag, min midnatts timma, min stämma och min sång,
hur kan en kärlek som är evig försvinna på en gång?

Stjärnorna som lyser, de skall alla brinna ut,
låt då himlen nedmonteras, Solens strålar få ett slut,
töm skogarna och haven på allting som de har,
nu ska inget mera räknas all den tiden som är kvar